Foto: Astrid Nydahl |
Innan man tar sig an Jüngers skogsvandring
ska man veta att begreppet i högsta grad fungerar som metafor och att den
människa som söker frihet i skogen i själva verket kan finna den var som helst,
eller med Jüngers egna ord ”i ödemarkerna såväl som i städerna, där skogsvandraren
lever dold eller gömd bakom yrkeslivets mask. Skogen finns i öknen och på
macchian.” Skogen ”är allestädes närvarande”.
Mot den bakgrunden öppnar sig ganska snart
ett frihetsmanifest som utgår ifrån att det finns individer – aldrig massor – som
är redo att göra motstånd mot de sociala och politiska processer som hotar att
göra dem hemlösa och isolerade, individer som ”besitter en ursprunglig relation
till friheten” och som därför motsätter sig det Jünger kallar ”automatismen”
och ”dess etiska slutsats, fatalismen.” Det som då skiljer skogsvandraren från
massan är att han gör motstånd också när det ter sig utsikts- och
meningslöst.
Automatismen är här en aspekt av den rädsla
som präglar den moderna människan, då hon låter sig begränsas av tekniska
hjälpmedel. Det, säger Jünger, leder till bekvämligheter och förvandlar den
fria människan till en varelse vilken gått från att vara ”som ett träd i
skogen” till att mer bli ”en passagerare på en snabb farkost”. Automatismen
kommer att öka, ”som i Amerika”, också i Europa, och Jünger varnar för att det
leder till panik. Ett exempel han nämner är nyhetsbehovet, och så säger
han:
”Att flera gånger om dagen ta del av nyheter
är redan det ett tecken på rädsla – inbillningsförmågan tilltar och förlamas i
allt häftigare rotationer. Alla dessa storstädernas antenner liknar hår som
står på ända”.
Jüngers bok utkom i Tyskland 1951. För en
modern användare av det globala nätet framstår vissa passager i hans arbete som
rent profetiska. Han drar slutsatser av det han omges av. Men hans varnande
observationer sträcker sig förstås långt bortom det efterkrigsland han verkade
i. Andra världskrigets mordmaskiner hade knappast ens kallnat när han skriver
om skogsvandringen. Han talar på flera ställen i boken om de fasansfulla
våldshandlingarna, om massmorden, övergreppen, slaveriet och förintelseslagen,
”stanken från slakthusen ligger fortfarande i luften”. Kan man då blicka framåt
mot något som skulle göra den eviga våldsspiralen mindre och ändå skänka
individen en större frihet? När jag läser boken grubblar jag på just den
frågan, därför att tesen om skogsvandraren förutsätter en allt högre grad av
söndervittrande makt i den politiska sfären. Jag tror att Jünger är väl
medveten om att denna makt i själva verket förstärks, att den i
efterkrigsvärldens Europa griper över allt fler och allt större sfärer av det
som en gång i tiden kunde kallas privatliv men som numera i högre grad liknar
små, osjälvständiga enheter i ett omfattande nät av makt och kontroll.
Jünger skriver att begreppet skogsvandrare
har isländska rötter. I en artikel i Café Exposé talas också om indiska och
keltiska rötter. Skogsvandringen, säger Jünger,
”var resultatet av förvisning; därigenom
förkunnade en man viljan att klara sig på egen hand (…) Förvisningen föregicks
för det mesta av ett dråp, medan den i dag drabbar människan likt ett
rouletthjuls snurrande. Ingen vet om han inte redan imorgon kommer att tillhöra
en grupp som inte omfattas av lagen. Bekvämlighetens fernissa flagnar från det
civiliserade livet när de komfortabla kulisserna bleknar och förvandlas till
förintelsesymboler.”
Jag inbillar mig att detta är centralt för
Jüngers framställning av skogsvandraren. I själva verket kan den frivillige
vandraren föregripa det som makten annars skulle tvinga honom till. I det
solitära livet man människan finna det skydd hon måste ha. Minns att skogen är
allestädes närvarande!
Ett problem han identifierar är att vi
människor är ”inneslutna i det kollektivas konstruktioner”. Det gör oss
värnlösa. Vi tror oss vara starka och självständiga med våra ”kontakter,
konserver och ledningar” (en rolig bild av det moderna livet som kanske just nu
skulle skrivas ”mobiler, datorer och trådlösa nät”?) – och med dem kommer
likriktningen. Och som en blixt från klar himmel kommer ”förvisningen” (som i dag
kunde kallas ”demoniseringen”), du stoppas in i facket du aldrig slipper ut ur.
Du kallas rasist, främlingsfientlig, du kallas fascist eller sionist – Jüngers
exempel är förstås helt andra, men poängen är att du ”oavsett vilket (betraktas
som) en galen hund”. Då är det kört. Ur den situationen kommer du aldrig
tillbaka in i värmen. Det du stämplats som ska du förbli, oavsett vilka
invändningar du själv kommer med. När jag instämmer med Jünger beror det på att
min egen politisk och litterära erfarenhet bekräftar tesen. Till den kulturella
offentlighet jag hörde kommer jag aldrig mer - oavsett om jag hade velat det
eller ej.
Vad kan man företa sig i ”skogen” efter
detta? Liknelsen är urgammal. Jünger spårar den till ”vördnadsvärda urkunder
som vi först i dag har kunskap nog att uttyda” – den handlar ytterst om
ursprungskrafternas säten och i den bemärkelsen är ordet skog inte väsentligt.
Men vi måste förstå att allt det som binder oss vid det timliga kan vittra
sönder om vi
”vänder blicken mot blommor och träd
och grips av deras trollkraft. I denna riktning borde botaniken försöka höja
sig. Där finns Edens lustgård, vingårdarna, liljorna och vetekornet från de
kristna liknelserna. Där finns sagoskogarna med människoätande vargar, häxor
och jättar, men även den gode jägaren, Törnrosas rosenhäck i vars skuggor tiden
står still. Där finns de germanska och keltiska skogarna, som lunden Glasur där
hjältarna segrar över döden, och dessutom Getsemanes olivträd.”
Vad är det då vi människor inte kommer undan,
oavsett? Jünger talar om tvivlet och smärtan som två uttryck för ”den
nihilistiska reduktionen”. Kan man besegra dem har man klarat sitt mandomsprov.
Jag tror inte att det är möjligt. Istället betraktar jag tvivlet och smärtan
som två grundpelare i livet. Vi ställs inför sådana frågor, som med Jüngers ord
är kännetecknas av ensamhet. ”Kulten av gemenskapen” frodas i vår tid, men vi
är likväl ensamma. ”Det är en paradox i samma stil som det faktum att
individens frihet minskar i proportion till de oerhörda rumsliga erövringar som
samtidigt sker.”
Men mot allt dödande och all ondska står ju
hela tiden godheten som en skyddsmur. Eller? Nej, vår tids dagligen
proklamerade godhet är något helt annat. Jünger ser det. Den där människan är,
”trots att hon inte lider brist på övertygande slagord” egentligen en stor
fara. Hon är ”etiskt och andligt efterbliven”. Hon är ”uppfylld av teoretisk
människokärlek, men likväl redo att hänge sig åt fasansfulla våldshandlingar”.
Henne och honom känner man igen i dagens pseudopolitiska våldsmanifestationer,
där angreppen på civilsamhället är regel och inte undantag, där en
”motdemonstration” i bästa fall urartar till stenkastning, slagsmål och
politiskt motiverad misshandel av motståndaren. I överbyggnaden finns försvaret
för barbariska sedvänjor utförda i högre ideals namn och de ideologiska och
politiska allianserna går hela vägen från grönt och brunt till blått och rött.
Här kan islamister och AFA-aktivister finna varandra, här kan de spegla sig i de
våldsdyrkande nazisternas postmoderna, europeiska praktik, här står hatet mot
friheten överst på agendan och våldet får ett egenvärde och den kastade stenen
eller misshandelspöbeln blir dess estetiska upphöjelse.
Skogsvandraren väljer en helt annan väg. Han
är ”de fria och oberoende handlingarnas man”, hans motstånd är absolut och
saknar neutralitet och pardon, ”han förväntar sig inte att motståndaren ska
lyssna till argument, än mindre uppträda ridderligt".
Också i Sverige är skogsvandraren, skoggångaren,
belagd i litteraturen. Vilhelm Moberg skriver i Min svenska historia, band 2,
om dem:
”Men skoggången är en förklarlig reaktion mot
bondesamhällets omänskliga lagstiftning mot sexuell samlevnad emellan älskande
människor”, och han syftar då på de män och kvinnor som ogifta ville leva sin
kärlek och då bara hade skogsgången som alternativt. Moberg pekar på flera
sådana dokumenterade fall från 1600-talet. Men kanske än viktigare i
sammanhanget är när han pekar på Hyltén-Cavallius: Wärend och wirdarne från
1868, där man kan läsa om människor som Moberg menar skulle ha kallats
politiska flyktingar i vår egen tid:
”De i konung Gustaf Wasas historia så illa
omtalade småländska skogsmännen voro således långt ifrån vanliga gränsetjufvar,
utan tvärtom ofta män ur landets mägtigaste ätter, hvilka af politiska skäl
gått till skogen. De följde härutinnan en uråldrig gotisk folksed, och voro så
till vida i sin fulla rätt.”
Moberg säger att ”skoggångaren hade i sitt
fria liv ingen idealtillvaro” och att han måste ha haft mycket starka skäl att
uthärda detta svåra liv. Och så citerar han ännu en gång Hyltén-Cavallius:
” Hon lefver okufvad och okuflig, under en
fortsatt kamp emot samhället, och när han slutligen går under, trotsar han ännu
i sista ögonblicket och dör utan fruktan, såsom han lefvat.”
Mobergs egen, korta kommentar lyder: ”Vem kan
neka hans frihetskänsla sin respekt?”
Slutligen vill jag peka på hur Jünger
resonerar kring frihetsbegreppet i detta sammanhang. Han säger att majoriteten
alltid präglas av rädsla för friheten, och:
”för att bli fri måste man vara fri, ty frihet är existens –
framför allt är frihet en medveten samklang med existensen och den tillsynes
ödesbestämda längtan efter att förverkliga den.”
Ernst Jüngers Skogsvandringen är sannerligen
ingen tröst för den som till vardags tror sig ha hittat lösningarna hos den
politiska klassens partier. Och det är framför allt inte en bok som erbjuder
sockersöta eller programmatiska paroller att förverkliga. Ytterst är det en bok
som sätter myror i huvudet på läsaren och som i bästa fall sätter igång
tankeprocesser.
Ernst Jünger:
Skogsvandringen (Augusti förlag, översättning av Stefan Jarl)
Denna text ingår i min senaste bok Vardagar före sammandrabbningen.
3 kommentarer:
Jag har nyligen köpt "Skogsvandringen" men insåg att den skall läsas på lämplig plats vilket blir fjällen under sommarens vandring. Den är ju lätt att bära även om orden har tyngd.
STORT och hjärtligt tack för denna artikel, som talar enormt till mig och t.o.m. fâr gamla nordiska stämningar komma tillbaka och bli mer närvande.
Och som du skriver, sâ är begreppet "skogsvandring" en metafor och vi kan verkligen finna skogen inne i oss var vi nu än befinner oss, även om det ibland kan vara en aning kämpigt, speciellt i enormt stora och likriktade storstadskvarter, där man numera dessutom verkar vilja lägga all närliggande natur under betongplattor och sâ kväva mycket liv. Ibland kan det väl dâ verkligen vara ytterst nödvändigt med stöd frân och direkt närvaro i naturen, för att inte kropp och själ och vârt nervsystem ska "kortslutas".
Därför TACK ocksâ för efterföljande blogginlägg idag "Lämningar efter fiskaren", som tycks mig bekräfta vârt behov av kontakt med naturen och dâ ocksâ, om möjligt, stilla stunder där.
Tyckte jag skrev för mycket kommentarer tidigare idag och glömde därför säga att jag väl inser att man med ett steg ut i skogen rent pâtagligt eller bildligt ger sig utrymme att vara sig själv och lyssna till andra toner än bara de oftast förekommande omkring en i "betongstäder" och sedan ocksâ kan dela med sig av sina erfarenheter pâ ett eller annat sätt...
Skicka en kommentar