Svensk socialdemokrati har väl varit som den kunde förväntas vara. Under
trycket från en växande ung vänsterrörelse utanför SAP blev partiet allt månare
om att vårda sin tredjevärld-ism. Stödet till Castro och Kuba kunde skrivas in
i en "anti-imperialistisk" kontext, det vill säga en politik som i
praktiken avvisade USA:s Kuba-politik men höll tyst om den sovjetiska dito.
Kuba var juvelen i det Moskvastyrda konglemoratet av stater. Kuba användes
förstås också geopolitiskt som en nation villig att hysa sovjetiska vapen i
USA:s omedelbara närhet. Men allt det andra då, det som handlade om kubanernas
grundläggande frihet? Jag minns inte att Palme diskuterade frågan med Castro.
Tiden var inte mogen, är det inte så man säger?
Men Mugabe och de andra afrikanska despoterna då? Där växte relationerna fram genom det stora svenska stödet - ekonomiskt inte minst! - till befrielserörelserna. De rörelser som med vapen i hand bekämpade kolonialstaterna - det gällde såväl Storbritannien som Portugal under dessa år - blev när de kom till makten lite olika beroende på statschefens kynne. Mugabe skulle visa sig vara en tvättäkta rasist som med hets och hat piskade upp stämningen i landet och drev ut vita zimbabwiska medborgare. Särskilt riktade han in sig på farmarna. Hans egna män - helt okunniga om jordbruk - fick ta över gårdarna och katastrofen var ett faktum. Mugabes sydafrikanska vapenbroder Mandela blev kungen och helgonet i hela denna historia och hans minne vårdas som just en helgonlegend (en recension i ämnet jag skrivit hittar du här).
Varför ska man behöva minnas två svenska statsministrar som Palme och Carlsson på detta sätt? Man måste göra det, därför att det är en så viktig del av det moderna Sveriges historia. Men samtidigt som man gör det ska man inte glömma de andra politikernas - från dåvarande VPK till Moderaterna - intima samarbete med andra despoter eller deras stöd till invasioner, ockupationer och militära angrepp (VPK förstås främst i öststaterna och Moderaterna och deras broderpartier i relation till mer eller mindre militära kupper i världen, om de bara hade iscensatts eller hade stöd av USA). Politiken är en smutsig historia. Då som nu. Men jag hoppas ändå vi slipper se Löfven eller Kindberg Batra hand i hand med någon IS-ledare eller krigförande pakistansk eller afghansk ledare. Säker kan man aldrig vara.
6 kommentarer:
Tobaksbröderna Fidel och Olof och pojkarna Robert och Ingvar hand i hand! Bilderna tillsammans med din vidsynta text visar tydligt varför vi alltid, och i alla sammanhang, måste förhålla oss kritiskt skeptiska till alla makthavare.
Theodore Dalrymple verkade som läkare i Rhodesia och berättar om hur under den vita minoritetsregimen afrikanska läkare hade samma lön som vita läkare. Dock alltid fattigare.
Därför att de hade hundratals anförvanter som skulle ha en del av lönen, av respekt, av kulturella skäl, av att de bekostat läkarens utbildning.
http://www.city-journal.org/html/13_2_oh_to_be.html
Kultur är alltså a och o. Ta t ex den bedrövliga situationen i Nigeria, där männen slår dank medan kvinnorna sköter jordbruket med stenåldersredskap. Eller tag romerna, som vägrar låta sina barn gå i skolan av rädsla för att deras barn skall bli gajos (nedsättande zigensk term för icke-romer).
Idag har färgad migration till västliga länder upphöjts till något heligt. När västerlänningar migrerade till tredje världen och civiliserade dem, så betraktas detta numera som ett övergrepp som bara kan gottgöras med att vita befolkningar blir i minoritet i sina ursprungsländer.
Statens och mediernas benägenhet att desinformera. Ja, här ett undantag, när man låter komikern Robert Gustavsson berätta om de walkie-talkie-män han såg efter att ha varit på samma bioföreställning som Olof Palme. Kanske för att vissa delar av vänstern vill underblåsa teorier om fascistiska konspirationer. Personligen tror jag (som SD-väljare) att Palme blev skjuten antingen för på grund av Bofors vapensmuggling via DDR till Iran eller på grund av CIA-info om hans stundande Moskvabesök.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/689772?programid=4772
Palme ligner en sydamerikansk mafioso på det øverste foto
Ibland leker jag med tanken att under några tiotals år några hundratusental av "De Sista Dagars Heliga" hade utvandrat från USA till Sverige och här ställt krav på särskilt positiv behandling.
Hade de mött kärlek från den svenska kyrkan? Hade de fått välvilliga tillstånd och statsbidrag att bygga sina tempel? Månggifte?
Nej, de hade mött ett kompakt motstånd från hela vänsterskalan och anklagelserna om kristen fascistisk sekterism hade haglat som ett vanligt midsommaroväder.
Det är nämligen skillnad på religionerna. Vissa är mer värda än andra.
Jag har lekt med en liknande tanke länge; om fundamentalistiska sydstatsbaptister med kamp mot aborter och samkönade äktenskap på agendan hade flytt hit av någon anledning.
Redan nu ser vi ju hur tillåtet det är att bespotta kristna, men inte muslimer.
Helle Klein skrev en kristofobisk artikel i AB för ca tio år sen med rubriken "När skall Gud tröttna på kristna?". Byt ut kristen mot muslim eller jude.
Nej, Lasse, det hela är en komplott för att skapa politiska förutsättningar för en dumpning av muslimska länders befolkningsöverskott här i Europa.
Skicka en kommentar