John Haines: Om ugglan ropar igen (Rallarros, översättning och efterord av Per Helge)

John Haines, 1924 - 2011.

NY BOK IDAG.  Vad får en människa att bryta upp från ett förhållandevis bekvämt stadsliv och istället bosätta sig i den verkliga vildmarken? Johan Haines var tjugo år gammal när han kom till Alaska för att bygga sig en stuga. Han stannade det mesta av sitt liv. Han avled 2011, nästan 87 år gammal.

Hans livsverk kan sägas vara ett poetiskt angrepp på hur den västerländska människan idag lever. Och i en alldeles färsk diktsamling – som introducerar Haines på svenska – kan vi hitta spår av det som formade honom, och som därmed kan ge en del av svaret på varför han valde vildmarken.

Per Helge skriver i sitt efterord:

”Utifrån den enkla boplatsen, Mile 68, Richardson, ’den ensligaste adressen i amerikansk litteratur´, formade han sin bild av såväl vår plats i en sträv, skoningslös natur som vår framfart i den livsform vi kallar civilisation. Haines blev en trapper. De händer som mestadels hållit i målarpensel och skulptörmejsel vande sig nu vid att knyta nät och snaror, fälla bytesdjur med gevär och plocka inälvor ur de ännu varma kropparna.”

Man förstår redan utifrån detta korta citat att Haines nya liv skulle forma ett annat medvetande. Människan lever ju inte opåverkad av sin omgivning, sin rent fysiska plats på jorden. Helge igen:

”Gränser, mellan människa och djur, mellan en själv och skogen som värld, börjar upplösas och bli otydliga. Något längesedan bortglömt i vår mänskliga natur, som liknar den urgamla religiösa fruktan och som samtidigt är ett slags försoning, återvänder och kräver sin plats. De dikter Haines nu började skriva fick efterhand alltmer ett genomgående dubbelt perspektiv: det faktiska vidgades, djupnade, kom att gränsa till tidlöshet och myt.”

Det är just den här sortens diktare jag vill umgås med. Inte för att det i sig skulle vara så märkvärdigt att flytta till vildmarken, utan för att den flytten i kombination med skrivandet visar mig att det finns andra vägar, andra tankar, andra former av liv än de slappa, slöa och lata som präglar det postmoderna samhället. Inte vill man som människa bete sig som en fågelunge vars öppna näbb bara säger ”jag vill ha mat, jag vill ha mer mat”? Alltför mycket av vår samtid präglas av det beteendet och jag vantrivs i det. Haines kanske pekar på en människas förmåga att av egen kraft skapa det hon behöver, också när det gäller maten. Men det är poesin som är ärendet nu. Låt mig därför avslutningsvis citera en av bokens dikter, Dikt om det glömda heter den:

"Jag kom till denna plats,/ omogen var jag, och ensam./ Skild från världen/ reste jag ett hus av timmer och mossa,/ kallade det hem,/ satt varma kvällar och/ sjöng för mig själv som en man/ sjunger/ när han vet att ingen finns som lyssnar./ Min sängplats redde jag i skuggan/ under löv och vaknade/ i höstens första snö,/ fylld av tystnad.”

Jag är tacksam för att det finns sådan poesi.

***

Vill man bekanta sig med Haines prosa kan man till exempel läsa denna. Jag läste den själv 2008 efter rekommendation från Per Helge. Jag slår upp på måfå och läser:

"Good poems comes from roots, by accident or by determination. And by roots I don´t necessarily mean that the work must grow out of a certain place on the map."

Eller som här:

"The movement of things on this earth has always impressed me. There is a reassuring vitality in the annual rise of a river, in the return of the Arctic sun, ine the poleward flight of spring migrations, in the seasonal trek of nomadic peoples."