Ur Søren Ulrik Thomsens diktsamling Rystet spejl

Bild: Astrid Nydahl

 

Søren Ulrik Thomsen

 

RYSTET SPEJL

 

(några korta strofer i min översättning):

 

nu när syrenerna blommar
och jag underligt nog är äldre
än min morfar fick bli
så klädd i hans kostym
går jag en tur i den moderna världen
vars obegriplighet är banal
jämfört med att korsa gränsen
från att självklart finnas
till det märkliga att inte vara död.

*

Som ung tedde sig barndomen för mig
lika avlägsen och overklig som döden

*

Mellan alla dessa dikter
om döden och minnet
finns det här plats för 11 rader
om maskrosorna
vars ljus jag också i år hade glömt
på en och samma gång tänds som ett tivoli
och om att falla i var sin sömn
i samma säng
och vakna när natten är djupast
och stillheten störst
men en hand så lätt på sin axel.

 

 

(jag läser stroferna inför fredagens begravning av ett litet barn)