David Foenkinos: Minnen (Sekwa, översättning av Sofia Strängberg)

NY BOK IDAG.  Idag är David Foenkinos aktuell med en ny roman. Efter fjolårets Nathalie - en delikat historia blir man ju mycket förväntansfull.Jag har ägnat några fina sensommardagar åt att läsa denna nya och måste säga att jag är mycket förtjust. Den skiljer sig mycket från den förra och jag skulle påstå att det är till dess fördel. Humorn finns där, men är nerskruvad, det goda berättarhumöret likaså. Foenkinos har en del särpräglade metoder som vi ser också i denna roman, t.ex. notapparaten som smyger in när man minst anar det. Den har sällan som syfte att förklara en fackterm, utan kan låta som en alldeles onödig liten information som får mig att le när jag läser den. Och så alla dessa kursiverade "mellanstationer" i texten där någon, levade eller historisk, person reflekterar över något som sagts i berättelsen.

Och vad handlar då Minnen om? Den klassiske berättaren, den allvetande och bokens jag-person, heter Patrick, är en ung, ambitiös nattportier. Han har valt yrket för att om nätterna kunna skriva på sin roman. Men berättelserna i Minnen handlar inte så mycket om honom som om hans farfar, farmor, pappa och mamma. Och den kärlek som träder in i berättelsen i form av Louise. De åldrande får här karaktären av påminnelser. Både för Patrick och för läsaren framstår de som konkreta och ibland rätt så kusliga påminnelser om de olika demenssjukdomarna, om den plötsliga döden, men framför allt om åldrandet i sig, i hemmet eller på institution.

Patrick bryr sig verkligen. Ett längre avsnitt i boken handlar om hur han spårar upp farmodern som rymt från ålderdomshemmet, hittar henne i hennes barndomsmiljö och där stannar för att bistå henne i jakten på barndomens alla minnen. Det är ett gripande avsnitt, kanske bokens höjdpunkt. Ungefär mitt i den hejdar sig Patrick:

"Vid den här tiden började mitt kärleksliv innebära ett ständigt grubblande över ålderdomen. Jag fick för mig att jag måste uppleva saker, glömma alla gränser och moraliska principer. Jag började känna en ständig och akut lust. Och tänka på sinnlig njutning som själva essensen i livet. Jag tror bestämt man älskar annorlunda när man blir medveten om ålderdomen på ett personligt plan."

Hans tankar färgar resten av romanen. Hans möte med Louise - vars omständigheter jag inte ska röja - blir kanske det finaste uttrycket för dessa tankar.

Sammanfattningsvis skulle jag säga att detta är en roman som stämmer till eftertanke. En fin och gripande betraktelse över livets förgänglighet och nödvändigheten av att gripa tag i varje levande dag, att göra den minnesvärd och helt och fullt ut levd. Man får bestämt hoppas att Sekwa fortsätter att ge ut Foenkinos. Han har ju skrivit ett dussintal.

***

Hans förra bok, Nathalie - en delikat historia, som också blev en filmsuccé, recenserade jag så här för i runda slängar ett år sedan:

Men vad läser man när himlahettan trycker mot huvudet och när de glada barnen örlar runt i vattenbrynet? Jag valde en ny roman från Sekwa. Försiktigt öppnade jag den. Med filmbilderna på omslaget – Audrey Tautou! – anade jag en bagatell. Och visst är den en bagatell. Men vilken charm, vilken övertygande lätthet i berättandet, och vilken humor. Bagateller behövs, de kan få oss att uthärda, de kan få oss att skratta - denna befriande muskelrörelse!

Jag läste som en törstig dricker vatten. Omöjligt att sluta, ens för en paus. Nu visste jag att jag läste en riktig Sekwa-roman, för är det något förlaget gjort sig känt för så är det dessa charmerande franska samtidsberättelser, så fulla av mänsklig värme och charm. Inne i boken kommer det en mening som bekräftar:

”Som en äkta portvakterska, men utan ett uns av igelkottens elegans, försökte hon lirka ur sin chef vad som hänt under gårdagskvällen.”

Minns ni Igelkottens elegans av Muriel Barbery? Så här inledde jag min recension när den kom:

”Jo, jag kan bekräfta att det finns romaner som gör läsaren på gott humör, romaner som i sitt sätt att gestalta enskilda individer gör läsaren tacksam att ha fått göra deras bekantskap. Tvivla inte på att Igelkottens elegans är en sådan roman.”

Just det hade man förstås kunnat säga också om Nathalie! Och referensen till Igelkottens elegans ter sig mindre anmärkningsvärd om man håller i minnet att hela denna bok – som blivit film, regisserad av David & Stéphane Foenkinos – vimlar av referenser och citat, från Cioran till Strindberg. Det är också så att det svenska spelar en avgörande roll i berättelsen om Nathalie, hennes kärlek och sorg, arbetsplats och männen på arbetsplatsen.

Man ska inte förstöra en fin roman med att berätta om innehållet och framför allt inte om hur det utvecklar sig. Så jag nöjer mig med att säga att Nathalie arbetar på ett svenskt företag i Paris. Chefen där gör allt för att få henne. Det visar sig omöjligt. Men in i hennes liv stiger Markus, Uppsala-bon som lämnat Sverige för Paris. Nu doppas allt i en IKEA-stämning som är ömsom komisk, ömsom rörande. Alla förstår ju att Nathalie och Markus utvecklar något egensinnigt och storartat. Men om det tiger jag.

Och nej, jag har inte sett filmen – än. Blir filmatiseringen av denna roman lika bra som Mona Achaches film Igelkotten, baserad på Igelkottens elegans, då kommer den att bli ett måste. Och därmed kommer också Sekwas svenska översättning av Nathalie att bli en storsäljare. Det hoppas jag, för under den kommande höstens dystra dagar kan den bidra till att hålla humöret uppe.