.jpg) |
| Ekenabben vid Hammarsjön, klockan åtta i morse. Foto: A. Nydahl |
Efter några veckors mer eller mindre infernaliska plågor kopplade till diskbråcket skulle jag idag som första patient - alldeles för tidigt - göra en magnetkameraundersökning. Jag steg upp - alldeles för tidigt - till en stilla och ljudlös morgon. Efter morgontvätt och en kopp kaffe kom jag till sjukhuset kvart över sju. Halv åtta kallades jag in, fick byta mina kläder mot en tunn, blå sjukhusrock och låsa in värdesakerna. Inne vid magnetkameran drog jag mig till minnes en tidigare undersökning som varit hur enkel som helst.
Så jag lade mig, fick proceduren förklarad för mig och sedan ett par hörlurar med skvalmusik. Mannen körde igång båren och jag kom in med huvudet i kameran. Precis som förra gången tänkte jag. Men då säger han: "Nu åker du in!" och så åkte båren in med hela min kropp. Jag blundade och tänkte att det ordnar sig. Men när jag öppnade ögonen förstod jag att kameratunneln var alldeles intill kroppen och jag fick en akut panikattack och kunde bara hojta "Ta ut mig genast!". Det gjorde han, lade sin hand på min axel och sa: "Du är inte ensam Thomas, det är många som inte klarar detta." Jag skämdes. Men vad skulle jag göra? Aldrig någonsin mer en magnetkamera. Och så fick jag förklarat för mig att den förra undersökningen var en datortomografi då faktiskt bara övre delen av huvudet fördes in.
.jpg) |
| Ekenabben vid Hammarsjön, klockan åtta i morse. Foto: A. Nydahl |
Nedstämd och besviken på mig själv kom jag till Hammarsjön klockan åtta på morgonen. Det var knäpptyst, solen hade inte ens hunnit över trädtopparna. Där drack jag kaffe och åt min frukost. Aldrig förr har jag suttit där så dags på dagen. Det var en magisk stund. Men väl hemma igen blev jag ensam med smärtorna. Morfinet är enda trösten. En dålig tröst. Och så får jag vänta till nästa vecka då kanske min läkare finner en annan väg.
.jpg)
.jpg)
4 kommentarer:
Usch ja!
Det är otäckt att ligga i en sådan apparat. Jag har gjort det vid två tillfällen och jag hoppas att jag slipper i fortsättningen.
Bra, att han tog ut dig när du ropade.
Rune
Vet du, det här inlägget gjorde sådant intryck på mig att jag drömde en klaustrofobidröm idag i gryningen. Jag skulle gå på teater och för att komma in i salongen fick man krypa genom en tunnel, och den sista dörren var så trång att jag liksom fick bända mig igenom.
Man söver djur som ska in i sådana här apparater - kan man inte få den möjligheten som människa? I alla fall en lugnande injektion?
Anna, det sista du skriver har jag funderat på. Annars gör jag inte om försöket, så hemskt var det.
Din dröm är kuslig. Klaustrofobin är kuslig.
Rune, jag har tänkt på vad som hänt om han inte tagit ut mig genast.
Fråga absolut din läkare om den möjligheten. Jag vill också understryka att för mig var det ingen mardröm - det var bara lite lätt obehagligt. Men eftersom det inte är något jag brukar drömma om, och eftersom jag i mina drömmar ofta kan känna igen det jag just tänkt på eller varit med om, förstod jag att det bara kunde komma från att jag läst det här hos dig.
Skicka en kommentar