Från djurens värld: en familjetragedi

Duvan på Landön. Foto: Astrid Nydahl

Under sommaren som gått har vi sakta men säkert etablerat en form av ordlös kontakt med ett duvpar på Landön. Varje gång vi kom dit flög en duva och satte sig alldeles intill oss, en halv meter upp i grenverket. När den började attackflyga mot mig fick vi en första insikt: det måste finnas ett bo någonstans i trädet. För en månads tid sedan fick vi bekräftat: där uppe låg duvhonan på ägg, dag efter dag. Duvhanen kom flygande för att ge henne mat. Vi var rörda av det vi såg. Och sedan vi bytt plats för våra kustsittningar till andra sidan trädet lät hanen oss vara ifred, vi utgjorde inte längre ett hot.

När vi satt där i lördags kände jag genast att något var fel. Det kom aldrig någon duvhane inflygande till boet. Vi såg att honan låg där. Men hon var märkligt stilla. Efter en timmes tid, fortfarande utan påhälsning från hanen, kastade jag lite grus upp i trädet för att se om hon reagerade. Ingenting hände. Jag förstod att hon var död.

Söndagens besök bekräftade: hon låg exakt likadant, orörlig. Och så började tankarna mala: kan det vara så att hanen blivit dödad eller dött helt odramatiskt. Ligger då en duvhona kvar på äggen, oförmögen att skaffa mat? Eller kan honan ha dött och hanen därmed övergivit boet? Jag vet alldeles för lite om fåglars beteende, men blev mycket berörd av detta. Jag läste mig idag till att både hanen och honan ruvar äggen, så vem av dem som ligger död i boet kan jag alltså inte säkert veta. Bilden ovan tog Astrid av hanen när han en gång i somras började komma ner från trädet och liksom inspektera oss på nära håll.