Kosova mellan serbisk dominans och nationellt oberoende. Om James Pettifers banbrytande arbete om tiden mellan 1948 och 2001

James Pettifer: The Kosova Liberation Army. Underground War to Balkan Insurgency, 1948-2001 (Hurst & Company, London).

I denna artikel kommer ni att möta en stavning på en nation som ni kanske inte sett så ofta. Här i Sverige har vi vant oss vid stavningen Kosovo med ett o på slutet, därför att det var så den albanska provinsen i delrepubliken Serbien stavades under den jugoslaviska tiden. Albanerna har hela tiden själva hävdat en annan stavning, med ett a på slutet, vilket är den internationella stavning som korrekt återger Republikens Kosovas namn (på albanska stavas den Republika e Kosovës).

Artikeln kommer att behandla det som albanerna i Kosova själva ser som sin avgörande frihetskamp, som ledde till att de kunde separeras från Serbien. Det krig de utkämpade under slutet av 1990-talet, vilket ledde fram till den erkända oberoende republiken Kosova 2008, står därför i fokus för denna text. Jag menar att vi har något viktigt att lära av det som hände där och då.

Boken är skriven av James Pettifer, professor som undervisar i Balkanhistoria på St Cross College vid Oxfords universitet. Som gästprofessor har han arbetat både vid olika brittiska universitet samt i Thessaloniki, Grekland och vid Princeton-universitetet i USA. Han betraktas som en auktoritet i ämnen som berör såväl grekiska som albanska frågor. Han har utgivit böcker om Albanien (tillsammans med Miranda Vickers), Makedonien i relation till Grekland och om Kosova. Han är född 1949 i engelska Hereford.

James Pettifers nya bok är unik i det avseendet att ingen tidigare på engelska skrivit den politiska och militära berättelsen om Kosovas moderna historia som de två inblandade folken – serberna och albanerna – ägnat många hyllmeter åt under årens gång. Boken är dessutom så omfattande att den ger en bild av en femtioårig utveckling som i grunden skakade efterkrigstidens Balkan. Efter det jugoslaviska sammanbrottet – med Daytonavtalet som förbluffande nog helt bortsåg från den albanska frågan – var tiden mogen för den grupp Kosova-albaner i opposition som både underjordiskt i hemlandet och utomlands runtom i Europa att skrida till handling. Från små välorganiserade celler skulle de ta steget fullt ut, beväpna sig och påbörja ett gerillakrig mot de federala jugoslaviska (serbiska) styrkorna som placerats ut i provinsen och som stod för en omfattande repression mot de etniska albanerna. De kallas i boken för insurgents (rebeller).

Albanerna är ett folk som underkastades ottomanskt styre under århundradena. Det innebar också en omfattande islamisering av dem, trots att de haft en kristen bakgrund. I modern tid är de kända för att aldrig godta utländska ockupanter. Det gäller både i provinsen Kosova och i den självständiga nationen Albanien. Denna rebelliska läggning har efter turkarna också italienare, tyskar, serber och andra fått känna på. I sin självmedvetna historia blickar albanerna ofta tillbaka på historiska hjältar som Skanderbeg (1405-1468), mest känd för kampen mot det ottomanska imperiet.

Pettifer understryker att den Kosova-albanska frihetsrörelsen aldrig formulerade sin kamp utifrån islam eller med islamiska termer. Den anslöt till traditionen och formulerades som en nationell frigörelsesträvan. Det är viktigt att påpeka eftersom dagens styre i Kosova redan från dag ett visade att de förstår sprängkraften i islam, bland annat genom att förbjuda skolflickor att använda slöja. Så i det huvudsakligen muslimska Kosova har man genomfört en reform som vi här i Sverige förmodligen aldrig kommer att se!

I officiell historieskrivning möter vi ofta påståendet att andra världskriget avslutades 1945. För greker och albaner stämmer inte det. Tvärtom övergick striderna i båda länderna i inbördeskrigsliknande, långvariga processer. För marskalk Tito var det principiellt viktigt att slå ner de albanska upproren och säkerställa den sydslaviska federationens enhet. Upproren i Kosova mellan 1945 och 1947 slogs ner och i vissa delar av provinsen upprätthölls ett de facto undantagstillstånd med militärlagar. I Drenica-regionen betraktade man sig som sin tids Sparta och för alla pojkar väntade en framtid i krig mot den serbiska dominansen. Vissa albanska historiker hävdar idag att upproret aldrig tog slut, utan likt en skogsbrand låg och pyrde för att blossa upp när som helst. Mycket riktigt behövde centralmakten i Belgrad återinföra krigslagar 1989 då upproret bröt fram igen. Det innebar bland annat att man satte in paramilitära styrkor, antiterror-styrkor och särskild antirebell-styrkor i provinsen. Pettifer säger att alla dessa tre stod för stora övergrepp på de mänskliga rättigheterna.

1999 ingrep NATO i kriget. Vi minns alla hur det såg ut i tv-sändningarna. En massflykt ägde rum och Makedonien fick ta emot mycket stora folkmassor som placerades i provisoriska flyktingläger varifrån de sedan genom FN:s försorg ”portionerades ut” i olika europeiska länder. Sverige fick som bekant ta emot många Kosova-albaner detta år. Den 17 juni 1999 åkte jag själv till två småländska orter, Markaryd och Timsfors, tillsammans med några albanska ungdomar, för att träffa flyktingarna. Jag skulle göra ett reportage om deras första tid på flykt. Jag minns särskilt några gamla farbröder som flytt utan att ens ha hunnit ta på sig skorna. De berättade, medan tårarna rann, om hur tacksamma de var för kläder och annat de fått vid ankomsten till Sverige. “Vi har till och med fått grytor och stekpannor!” sa en av dem.

Det året fanns det bland svenskarna en sympati för dessa albaner. Den sympatin har nog i stort sett försvunnit, eftersom kriminella albaner kastat en mörk skugga över dem alla. Eftersom jag känner yrkesarbetande och hederliga albaner här i Skåne vet jag också vilket stort problem det är för dem.

Efter NATOs ingripande, både i luftangreppen och sedan man satt in marktrupper från KFOR i juli 1999, trodde många att kriget definitivt var slut. Istället skulle det visa sig att de västliga trupperna inte hade en aning om vad den albanska frihetsrörelsen stod för, eller ens vem de var. Hur skulle en demilitarisering gå till, vem skulle leda landet?

Frågorna var många, svaren få. På engelska kallas rörelsen i boken KLA (Kosova Liberation Army). Men under kriget lärde vi här i Sverige känna den som UÇK (på albanska: Ushtria Çlirimtare e Kosovës). Denna gerilla hade ett blandat rykte.

Också för människor som stödde den albanska strävan bort från serbisk dominans fanns det en misstanke om att den kunde vara en “serbisk uppfinning”. De första militära operationerna drabbade främst civila och bidrog till misstänksamheten. Också det faktum att ingen hade hört talas om den reste många frågor. Ju fler rapporter det kom från markkriget, desto bättre blev dock gerillans anseende och den fick konturer när enskilda albaner – män och kvinnor – steg fram och gav den ett ansikte.

Efter kriget kom sedan nya albanska uppror, såväl i Preshevo-dalen år 2000, som i Makedonien 2001. Det fanns en stor rädsla för att kriget skulle blossa upp i full styrka igen.

Hela denna historia skriver James Pettifer med stor kännedom om förhållandena. Kunskapen om språken, kulturen och historien gör att han kan använda primärkällor för sina studier. Hans litteraturförteckningar vittnar också om vilket stort arbete som ligger bakom denna sakliga, balanserade och fascinerande bok. För alla som oroar sig för Europas framtid borde den vara obligatorisk läsning.