”En del har gett
judarna skulden för covid. Ibland hyllas krigsförbrytare av myndigheterna” (ur
boken, sidan 131)
En trilogi är
fullbordad. Det är inte vilken trilogi som helst, den går varken att förbise
eller försumma. Som alltid har författaren Peter Handberg lagt ner ett
monumentalt arbete på att med konkretion och detaljrikedom göra sitt ämne
levande på ett både smärtsamt och lärorikt sätt. Ämnet är, som i de två föregående
böckerna i denna trilogi, Förintelsen. Konkret Förintelsen i några av våra
geografiska närområden där den judiska befolkningen, tidsepoken innan Hitlers
och den tyska massberusningen av judehat släpptes loss, var som störst till
sitt antal, och kulturellt sett till inflytande.
När jag läser om gamla
Ostpreussen i boken tänker jag den kanske hädiska tanken; ja, visst dödar de
judarna, men värre ändå är hela den föregående processen av förnedring,
trampande på, hatiska, förminskande, förnekande, allt som föregick de massmord
vars betecknande ord helt logiskt är Förintelsen. Alla dessa folkmassor, t.ex.
i Johannisburg, som röstade på nazisterna, men också brände ner synagogor och
sedan bara, som inför författaren konstaterade att judarna ”bara försvann”, de
var som upplösta i intet (vilket som metafor ju närmast blir sanningen om vad
som hände). Här kan man verkligen få en överdos av ostpreussiska
hembygdsföreningar! Och det är tur att det finns grävande författare som
Handberg, som kan ta fram materialet och visa det för oss.
”Inga svar. Bara ilskna
blickar. Fientliga gester.” (ur boken om mötet med Johannisburg).
Hur mycket orkar en
människa läsa om Förintelsen? Frågan är fel ställd. Läsandet har ingenting med
ork att göra, och den kunskap vi kan inhämta om det som hände är lika värdefull
i varje enskilt fall. Det senare är kanske poängen med Handbergs böcker. Det är
namngivna personer som berättar om namngivna offer – och förövare i många fall,
även om den mordiska pöbeln, civil eller militär, nästan alltid saknar såväl
ansikten som namn.
Den nya boken har ett
långt författarperspektiv. Till Litauen kom han relativt ung, han kunde lära
något väsentligt om livet i en nation ockuperad av och inlemmad i
Sovjetunionen. När han i vår samtid återkommer har han stor nytta av de
erfarenheterna och kunskaperna. De ger perspektiv och djupare förståelse. Han
vet att judemorden – en väsentlig del av Förintelsen – inte bara är
tyskarnas, utan de facto också litauernas.
Det finns avsnitt som
gör ett så djupt avtryck att jag måste gå tillbaka och läsa om. Som det om
Fruma (börjar på sidan 103). En mycket gammal kvinna som berättar för
författaren vad hon varit med om, sett, hört och erfarit. Kan man i en banal
recension citera det? Egentligen inte. Det måste läsas i sin helhet. Ändå tar
jag detta korta som exempel:
”Fruma, född Vitkin,
hade först föreslagit att vi skulle talas vid på telefon, bara hon och jag. Men
så ångrade hon sig...”
Utifrån detta kan
hennes, och andras, berättelser fortsätta.
Hon bodde i Kaunas
östra delar. Hon ger ett elegant intryck, det är uppenbart. Och ändå finns
smärtan i hennes väsen. Född 1933 berättar hon om en barndom under nazismen.
Men det var de sovjetiska myndigheterna som stängt hennes judiska skola.
De två talar om judiska
högtider som pesach och chanukka och om snurran dreidel med hebreiska bokstäver
på sidorna. Samtalet blir dock senare nedsänkt i det brutalaste vi kan
föreställa oss, ”runtom i staden pågick mördandet”. Det mynnar förstås ut i berättelsen
om massmordens karaktär och det judiska folkets totala förintelse i Litauen,
där det ska visa sig för den som inte visste det, att litauerna själva står för
omfattande massmord innan tyskarna ens hunnit dit. Det är minst sagt skakande
berättelser Peter Handberg nedtecknar och gör till levande historia för nutida
läsare.
Men tro inte att
Sovjetunionen/Ryssland slipper undan hans skarpa blick: ”Landet står upp över
näsan klafsande i hatets sörja” skriver Handberg. Och inte heller det litauiska
folket. Massmördarna var inte enbart tyska soldater som förde samman judarna till
förintelselägren (men ”inte ens en fjärdedel av Förintelsens offer dör eller
mördas i Auschwitz” påpekar han). Om det varit så ”enkelt” skulle inte Litauen
förtjänat en egen berättelse. Den de tvingas posera i nu är minst sagt skamlig.
Liksom på Balkan i
modern tid (Bosnien, Kosova) var det offrens grannar som skyndade till
massmordsplatserna för att bistå och med energi och lust ursinnigt började
hugga av händerna på folk och ”de högg huvudet av rabbinen Zalman Ossowski och
ställde ut det i fönstret i synagogan.” Det tog tre dagar att där mörda tusen
judar (det finns uppgifter om betydligt fler offer), synagogor och bostadshus
brändes ner. Tyskarna ankom först dagen därpå.
Så fortsätter Peter
Handbergs nya bok. Det är stark kost, ibland blir det övermäktigt och jag
lägger undan boken för att sedan förmå mig att fortsätta. Att förkovra sig, att
gång på gång återvända till kunskapen och berättelserna om Förintelsens alla
detaljer och uttryck, är en mänsklig plikt. Handbergs trilogi hör till det
främsta i alla avseenden. Med tacksamhet har jag läst den, och förhoppningsvis
lärt mig något.