fredag 31 januari 2025

Att inte släppa taget om sin döde son

Ett slitet fönster till vedförråd hos Tobbe.
 

Nej, jag släpper aldrig taget. Tobbe är mitt yngsta barn. Född 1986. När han dog var det som om jag själv skulle dö. Jag behövde ledas in i rummet där han låg i bårhuset. Han såg alldeles levande ut, min älskade Tobias. Han hade smuts under naglarna, som alltid när han kom från jobb. Skäggstubb och en doft som alltid var hans.

Varför kan man inte släppa taget? Därför att den människa som är en del av mig förblir det så länge jag själv lever. 

Om än mycket sjuk efter mitt hjärtstopp och med neuropatin brutalt närvarande, lever jag tillräckligt för att orka omvandla sorgen till hans dagliga närvaro.

torsdag 30 januari 2025

Bemärkelsedag fyrtiosex

Mobilfoto: T.N.
 

 Idag fyller hon 46 år, mitt tredje äldsta barn. Varje gång någon av dem har en högtidsdag går mina tankar bakåt, och förstås framåt. Vid Åhus låg dimman över havet så att skärgården knappt syntes.

Inne i mig tätnar den dimma som bryter ner vad som en gång skapats. Det är det mänskliga livets självklarhet. 

 

onsdag 29 januari 2025

Per-Johan Wilhelmsson: De gamla

 


Från Instagram den 15 november 2024:


Alexis de Tocqueville, Om demokratin i Amerika (översättning av Ervin Rosenberg)

Utgåva av verket från New York
  

Vid läsningen av Alexis de Tocqueville, Om demokratin i Amerika (översättning av Ervin Rosenberg), finner man i bok ett, i sjunde kapitlet, det som har rubriken Majoritetens allmakt i Förenta staterna och dess verkningar följande:

"Jag vet inget land där det generellt råder mindre andlig självständighet och äkta diskussionsfrihet än i Amerika."
Med ett sådant påstående läst måste man vara väl förberedd på det som kommer lite längre fram:
"I Amerika har majoriteten dragit en skräckinjagande cirkel kring tanken. Författaren kan röra sig fritt så länge han stannar inom dess gränser, men ve honom om han vågar gå utanför den! Att brännas på bål behöver han inte frukta, men han utsätts för tråkigheter av alla slag och för ständig förföljelse."
Nå, detta skrevs av Alexis de Tocqueville och utgavs i tryckt form 1835 (andra bandet kom 1840). På vilket sätt skulle det han skriver äga giltighet idag? Och varför här i Sverige? Vi talar ofta om åsiktskorridoren. Vi talar om en medial makt som förhindrar varje form av tryckt opposition mot den politiska klassen i den gängse och allmänna mediavärlden. Det är däri giltigheten består! Demokratin kan vara ett formellt faktum. Men vad hjälper det om "majoriteten dragit en skräckinjagande cirkel kring tanken".


Alexis de Tocqueville har mycket att lära oss 2000-talsmänniskor. Mer än vad de flesta idag utgivna böcker kan göra, oavsett om de är avsedda som politisk eller filosofisk litteratur. Tocqueville:
"Du får behålla dina politiska rättigheter, men dessa kommer inte att vara till någon nytta, ty om du försöker vinna dina landsmäns röster, kommer de inte att ge dem till dig..."
Den som yttrar sig mot den politiska klassen och en skenbar men mäktig majoritet råkar ut för just det som Alexis de Tocqueville här beskriver. Du kan plita med dina texter, du har kvar din egen rösträtt - lägga lappen i lådan vart fjärde år! - men du är i praktiken kastrerad både som medborgare och politisk aktivist, du blir utsatt för än den ena, än den andra "tråkigheten".

Alexis de Tocqueville, 1805-1859


Förra gången lyckades Marx och Engels sätta konkreta ord på hur spöket såg ut. Men vad kunde ett politiskt klimat i Sverige, där "majoriteten dragit en skräckinjagande cirkel kring tanken", bidra med av sådan kunskap? 

Ändå är det så lätt att namnge och beskriva: den forna folkhemsideologin lever idag kvar i de nationalromantiska - inte längre särskilt "nationellt sinnade" som det heter - kretsar som aldrig tvekar att peka på de avgörande problemen. En nation håller inte samman om den äts upp inifrån. Politikerklassen har vandrat just den farliga väg som beskrivs i Tocquevilles text, där "äkta diskussionsfrihet" ersatts av medlöperi och lojalitetsförklaringar. Hela partikulturen befrämjar sådant. Den är tyrannisk också när den ler!

Om man "engagerar" sig i partiapparaternas val av företrädare fastnar man själv lätt i eländet. Att studera Tocqueville och andra av hans kaliber kan i alla fall bidra till en djupare förståelse och en någorlunda klarsynt inställning till både nuet och framtiden. Alternativet tycks annars vara det som också han beskrivit:
"De som klandrar honom uttrycker sig högljutt, medan de som tänker som han men saknar hans mod tiger och drar sig undan. Den dagliga kraftansträngningen får honom att svikta till slut, han ger vika och sjunker tillbaka in i tystnaden, som om han kände samvetskval över att ha sagt sanningen."
När den kritiske tystnar blir det tyst i hela landet.


Abdellah Taïa: Ett land att dö i (Elisabeth Grates Bokförlag, översättning av Håkan Lindquist och Davy Prieur)


Det närmaste man kan komma algerisk-franska författaren Nina Bouraoui hittar man i marockansk-franska Abdellah Taïas nya roman. Här talar en man/kvinna så som en kvinna/man talar i Nina Bouraouis romaner. Klumpigt uttryckt? Kanske, så låt mig förklara. Hos Nina Bouraoui hittar man mycket ofta de könsöverskridande karaktärerna, också i det självbiografiska stoffet finns flickan som hellre vill vara pojke, liksom den vuxna kvinnans lek/spel med identiteter. Hos henne blir det dock aldrig en litterär posé utan en djupt övertygande, sökande, attityd till det material som livet utgör.

Abdellah Taïa öppnar Ett land att dö i med dedikationen Till mina systrar, alla mina systrar. Så det är självklart att han också är en av Bouraouis likar bland alla de araber som lever i den franska huvudstaden, ja kanske rentav hennes syster? Jagberättaren står inför ett fysiskt könsbyte. Hans språk är det raka, ofta brutala. En läkare från Stockholm, Dr. Johansson, ska skära bort hans manliga organ och ersätta det med ett kvinnligt: ”Utan kuk. Utan pitt. Utan balle. Utan utväxt. Utan sperma. Utan pung. Utan detta onödiga ting mellan benen som fördärvat mitt liv i alla tider.”

Det är bara det att hans könsbyte inte får honom att känna sig som en kvinna. En öppning finns det, men den tycks ha befriat honom/henne från alla känslor. Han har varit Aziz och blivit kvinnan Zannouba men undrar om han nu ska kalla sig hon. I ett avgörande avsnitt reflekterar hon:

”Den här förändringen som inte var någon förändring. Jag skulle inte gå från att vara pojke till att vara flicka. Jag skulle bli den flicka som jag alltid varit, långt innan jag kom till världen.”

Och några meningar längre fram:

”Är jag kvinna, helt och hållet kvinna?
Nej.
Är jag fortfarande man?
Nej.
Vem är jag då?”

Hela denna process är glimrande skildrad. Det är litteratur som gör läsaren delaktig. På samma sätt grips man av de smärtsamt brutala skildringarna av livet som manlig prostituerad i parisiska miljöer. Det finns inte en chans att skydda sig mot dem. De blir bilder för ens inre, att de stannar kvar kan jag försäkra.

tisdag 28 januari 2025

Fugor, landskap

 

1983 kom jag med min familj till Östervång utanför Tollarp. Att bryta upp från grannars dunkande popmusik och istället lära sig att nattens ljud kunde vara helt andra, det blev innebörden.

Jag gjorde några böcker under den tiden, innan vi köpte eget i Sätaröd och skapade en framtid helt olik det förflutna. Kanske är det, sett i bakspegeln så, att 1980-talet blir synonymt med denna lilla sak, Fugor, landskap. Jag och fotografen Carsten Hill gjorde den tillsammans för Kalejdoskop förlag, som drivs av Sune Nordgren, sedan mycket länge välkänd konstnär, gallerist och förläggare. Den lilla boken ingick i serien Colibri som bygger på tanken att ord och bild i olika former samverkar.

För mig är denna bok, i mitt eget exemplar daterad Tollarp 8/6-1985, själva symbolen för det riktiga i att lämna Malmö, för att resten av livet finnas i olika lantliga miljöer.


Läsning i lampans sken

 

 

Varje gång jag läser en klassiker – som Tocqueville – märker jag att jag hade kunnat fortsätta kommentera och citera i det oändliga. Eftersom jag också läste Anders Ehnmarks bok Slotttet – en essä om Alexis de Tocqueville vill jag därför försöka runda av ämnet.

 

Det finns mot slutet av Slottet ett kapitel som heter Friheten. Varje sådant kapitel är i själva verket en fristående essä. I det läser han Tocquevilles sista verk, Gamla regimen (utgivet på svenska i Ervin Rosenbergs översättning med titeln Den gamla regimen och revolutionen). 

 

Ehnmark konstaterar att Tocqueville är i femtioårsåldern när han skriver denna bok, och att han hade dragit sig tillbaka. Han är fylld av tristess av att leva i det andra kejsardömet, och han vill försöka förstå hur ”ett mönsterbildande förtryck kunde organiseras” mitt i revolutionsförloppet. Hur var det möjligt att landet, ”det olydiga”, så villigt underkastade sig, frågade han sig men övergav tanken och satsade istället på skriva om ”de långa linjer (som) löper genom revolutionsögonblicket.” Han ville se varför den gamla regimen i själva verket var den nya och varför jämlikheten ”var ett verk av kungarna, inte av revolutionärerna”.

 

Anders Ehnmark menar att Tocqueville i detta närmade sig 1789 på samma sätt som Solsjenitsyn närmade sig 1917 i Det röda hjulet; ”Bägge författarna söker återskapa ett vägskäl, där en annan utveckling hade varit möjlig, återställa en öppen framtid åt det förflutna, som annars likriktas av revolutionen och bara behåller riktningen dit. På så sätt kastar ju stora händelser sin skugga bakåt.” 

 

Och istället för att söka en ”om inte”-historia, måste han ställa sig frågan hur man kunde ge 1789 en fortsättning. Ehnmark: ”Hur konstruera en frihet, som inte leder in i rundgången befrielse-despoti-befrielse. Han liknar sig vid en obducent, som i de döda organen söker livets lagar. Hur kunde dödsfallet ha undvikits, det vill säga hur kan en upprepning förhindras? Tyngdpunkten i hans sista litterära företag förskjuts på det sättet: det som skulle bli despotins förhistoria blev frihetens”.

 

Avslutningsvis bara en fin reflektion som inte direkt hänger samman med föregående resonemang. Jag citerar stycket i sin helhet och avrundar med det:

”Han är för demokratin och ägnar sig istället, däri det moderna, åt att inskränka den; han är modern, fastän han inte har sitt hjärta hos det moderna. I dessa frågor följer han Benjamin Constant. Han nämner honom aldrig men följer honom nära. Fri- och rättigheterna gör en och en intrång i demokratin, hos Constant främst de individuella friheterna, hos Tocqueville främst föreningsfriheten, av skäl som redan framgått (fruktan för individualismen). Men dessutom ställs demokratin under rättvisans allmänna överinseende. Vid rättvisans gränser upphör folkets makt: det får endast stifta rättvisa lagar. Jag lyder inte annan lag, skriver Tocqueville i kapitlet om tyranni i Om demokratin, och tillägger: det betyder inte att jag förnekar folkets suveränitet, utan endast att jag över folkets huvuden appellerar till människosläktet. Tanken är omöjlig att precisera, men kan översättas till civilkuragets grundsats: i en konflikt mellan rätt och lag lyder jag rätten.”

måndag 27 januari 2025

Förintelsens minnesdag 2025. Peter Handberg: Flaskpost från Förintelsen. Litauiska resor (Bokförlaget Faethon)



”En del har gett judarna skulden för covid. Ibland hyllas krigsförbrytare av myndigheterna” (ur boken, sidan 131)

 

En trilogi är fullbordad. Det är inte vilken trilogi som helst, den går varken att förbise eller försumma. Som alltid har författaren Peter Handberg lagt ner ett monumentalt arbete på att med konkretion och detaljrikedom göra sitt ämne levande på ett både smärtsamt och lärorikt sätt. Ämnet är, som i de två föregående böckerna i denna trilogi, Förintelsen. Konkret Förintelsen i några av våra geografiska närområden där den judiska befolkningen, tidsepoken innan Hitlers och den tyska massberusningen av judehat släpptes loss, var som störst till sitt antal, och kulturellt sett till inflytande.

 

När jag läser om gamla Ostpreussen i boken tänker jag den kanske hädiska tanken; ja, visst dödar de judarna, men värre ändå är hela den föregående processen av förnedring, trampande på, hatiska, förminskande, förnekande, allt som föregick de massmord vars betecknande ord helt logiskt är Förintelsen. Alla dessa folkmassor, t.ex. i Johannisburg, som röstade på nazisterna, men också brände ner synagogor och sedan bara, som inför författaren konstaterade att judarna ”bara försvann”, de var som upplösta i intet (vilket som metafor ju närmast blir sanningen om vad som hände). Här kan man verkligen få en överdos av ostpreussiska hembygdsföreningar! Och det är tur att det finns grävande författare som Handberg, som kan ta fram materialet och visa det för oss.

 

”Inga svar. Bara ilskna blickar. Fientliga gester.” (ur boken om mötet med Johannisburg).

 

Hur mycket orkar en människa läsa om Förintelsen? Frågan är fel ställd. Läsandet har ingenting med ork att göra, och den kunskap vi kan inhämta om det som hände är lika värdefull i varje enskilt fall. Det senare är kanske poängen med Handbergs böcker. Det är namngivna personer som berättar om namngivna offer – och förövare i många fall, även om den mordiska pöbeln, civil eller militär, nästan alltid saknar såväl ansikten som namn.

 

Den nya boken har ett långt författarperspektiv. Till Litauen kom han relativt ung, han kunde lära något väsentligt om livet i en nation ockuperad av och inlemmad i Sovjetunionen. När han i vår samtid återkommer har han stor nytta av de erfarenheterna och kunskaperna. De ger perspektiv och djupare förståelse. Han vet att judemorden – en väsentlig del av Förintelsen –  inte bara är tyskarnas, utan de facto också litauernas.

 

Det finns avsnitt som gör ett så djupt avtryck att jag måste gå tillbaka och läsa om. Som det om Fruma (börjar på sidan 103). En mycket gammal kvinna som berättar för författaren vad hon varit med om, sett, hört och erfarit. Kan man i en banal recension citera det? Egentligen inte. Det måste läsas i sin helhet. Ändå tar jag detta korta som exempel:

 

”Fruma, född Vitkin, hade först föreslagit att vi skulle talas vid på telefon, bara hon och jag. Men så ångrade hon sig...”

 

Utifrån detta kan hennes, och andras, berättelser fortsätta.

 

Hon bodde i Kaunas östra delar. Hon ger ett elegant intryck, det är uppenbart. Och ändå finns smärtan i hennes väsen. Född 1933 berättar hon om en barndom under nazismen. Men det var de sovjetiska myndigheterna som stängt hennes judiska skola.

 

De två talar om judiska högtider som pesach och chanukka och om snurran dreidel med hebreiska bokstäver på sidorna. Samtalet blir dock senare nedsänkt i det brutalaste vi kan föreställa oss, ”runtom i staden pågick mördandet”. Det mynnar förstås ut i berättelsen om massmordens karaktär och det judiska folkets totala förintelse i Litauen, där det ska visa sig för den som inte visste det, att litauerna själva står för omfattande massmord innan tyskarna ens hunnit dit. Det är minst sagt skakande berättelser Peter Handberg nedtecknar och gör till levande historia för nutida läsare.

 

Men tro inte att Sovjetunionen/Ryssland slipper undan hans skarpa blick: ”Landet står upp över näsan klafsande i hatets sörja” skriver Handberg. Och inte heller det litauiska folket. Massmördarna var inte enbart tyska soldater som förde samman judarna till förintelselägren (men ”inte ens en fjärdedel av Förintelsens offer dör eller mördas i Auschwitz” påpekar han). Om det varit så ”enkelt” skulle inte Litauen förtjänat en egen berättelse. Den de tvingas posera i nu är minst sagt skamlig.

 

Liksom på Balkan i modern tid (Bosnien, Kosova) var det offrens grannar som skyndade till massmordsplatserna för att bistå och med energi och lust ursinnigt började hugga av händerna på folk och ”de högg huvudet av rabbinen Zalman Ossowski och ställde ut det i fönstret i synagogan.” Det tog tre dagar att där mörda tusen judar (det finns uppgifter om betydligt fler offer), synagogor och bostadshus brändes ner. Tyskarna ankom först dagen därpå.

 

Så fortsätter Peter Handbergs nya bok. Det är stark kost, ibland blir det övermäktigt och jag lägger undan boken för att sedan förmå mig att fortsätta. Att förkovra sig, att gång på gång återvända till kunskapen och berättelserna om Förintelsens alla detaljer och uttryck, är en mänsklig plikt. Handbergs trilogi hör till det främsta i alla avseenden. Med tacksamhet har jag läst den, och förhoppningsvis lärt mig något.

 

söndag 26 januari 2025

Jag ska snart ta itu med Zweig igen

 

 

Tankarna på Stefan Zweigs memoarer:

 

"Solen lyste stark och klar när jag gick hem. Med ens gav jag akt på min egen skugga framför mig, precis som jag såg det förra krigets skugga bakom det nuvarande."

 

Hur vet en människa när hon lever i en förkrigstid? Förmodligen inte förrän kriget brutit ut och hon kan säga att hennes värsta farhågor besannats. Zweig skriver slutraderna i sin bok när Hitlers Tyskland angripit Polen och England förklarat Tyskland krig. Han skulle inte leva länge till. Han såg inte någon möjlighet att fortsätta leva i en värld där massmordet skulle bli vardagsmat:

 

"Vi som redan bar ödets brännmärke var alltså hänvisade till oss själva..."

 

Medicinerna är hämtade på sjukhusapoteket, det finns kaffe och isvatten för eftermiddagen. Jag ska snart ta itu med Zweig igen, den plågsamma frågan hänger över mig hela tiden:

 

"Ju mer den politiska spänningen skärptes, desto mer drog jag mig undan alla samtal..." 

 

Kan det vara en ny förkrigstid vi lever i? Nej, rakt tvärtom: vi lever i de fulla krigens tid nu. Behöver jag ens nämna Ukraina?

 

Bör vi dra oss undan alla samtal? Eller kanske precis tvärtom?


lördag 25 januari 2025

Nina Bouraoui: Kärlekens geografi (Elisabeth Grate bokförlag, översättning av Maria Björkman)



 

Kan en verklig kärlek födas och frodas i en mailkontakt? Om den gör det, vad händer med den när de två förälskade möts öga mot öga? Något väsentligt kretsar kring sådana frågor i Nina Bouraouis bok Kärlekens geografi (originalet utkom 2008, Appelez-moi par mon prénom). Det är, som alltid hos Nina Bouraoui, en djupt personlig berättelse. Även om den kallas roman utgår den från författarinnans eget liv och är, så vitt jag kan bedöma, en helt igenom självbiografisk bok.

I en intervju med Torun Börtz säger hon: ” - För mig är själva skrivandet ett kärleksmöte. Att skriva är väldigt intimt, väldigt sensuellt. I kärleken finns en okänd del, liksom i den bok man börjar skriva. Kärleken är beroendeframkallande, likaså skrivandet (...) När jag var yngre kunde jag inte skriva när jag var förälskad och inte älska när jag skrev...”

Så även om författarinnan skakar på huvudet inför frågan om det självbiografiska har jag svårt att se varför det ska mystifieras. Nina Bouraouis metod har alltid varit att ösa ur det egna livet, den egna erfarenheten (en metod som väl får sägas vara gängse). Torun Börtz tillägger också detta viktiga, kring vilken berättelsen kretsar:

” Kärlekens geografi handlar bokstavligen om kärlek som föds ur mötet mellan en författare och en läsare, via texten. Men också om ordets förförande kraft, i den mailväxling som så småningom leder fram till ett möte i verkliga livet.”

Ramberättelsen är enkel och rak: Nina Bouraouis signerar böcker i en bokhandel. Platsen är Lausanne. Läsaren P. kommer fram, berättar att han blivit hjälpt av hennes tidigare böcker, inte minst Dagboken. Han tackar henne för det. Genast uppstår ett slags åtrå hos författarinnan. P. är en yngre, vacker man som genast blir drömmen om kärleken för henne. Boken är dedicerad till P.M. Sambandet mellan berättelsen, författarinnan och den unge konstnären från Schweiz är uppenbart: ”Jag drömde om en framtid med honom (…) Jag var rädd att förlora mitt minne av honom (…) Jag älskade också att han befann sig så långt ifrån min blick”. Det som börjar som ett voyeuristiskt sökande på nätet från hennes sida – hon vill läsa och se allt som har med honom att göra - utvecklas så småningom till en daglig mailväxling mellan de två. De håller en distans, kallar varandra för Ni, och betonar därmed också respektfullt åldersskillnaden. Hon är medelålders, han är hela sexton år yngre. Men som originaltiteln antyder så övergår denna distans till de två älskandes intimitet och förnamn.

Jag tänker att den dagbok som P. i boken syftar på kan vara Dockan Bella (på svenska 2005), i vilken Bouraoui säger: ”Skrivandet och kärleken härrör från samma spänning, samma glädje, samma förtappelse. Jag är rädd för att skriva, liksom jag är rädd för att älska. Kärleken öppnar vägen till skrivandet, skrivandet följer på kärleken, blandar sig med den eller förstör den.” Det är denna tematik som återkommer i den nya boken: skrivandet och kärleken, hur de förutsätter och paradoxalt nog ibland också utesluter varandra. Ty även om nu Kärlekens biografi primärt är en genuin kärlekshistoria, så är den också typisk för Bouraoui i problematiseringen av språk, relationer och konstnärskap.

Det är också kring dessa ämnen som storheten i hennes författarskap ligger, i den orädda och nakna konfrontationen med de innersta tankarna, i ifrågasättandet av sina egna handlingar och vägval, i den ständigt pågående och öppna process där ett jag formas och förändras. Det märkvärdiga med Kärlekens geografi är ljuset den rymmer, det hoppfulla som också måste finnas i förälskelsen och åtrån.

 

***

 

Detta är, av mycket speciella skäl, en repris. Jag kommer inom kort att närmare beröra skälet.

 

fredag 24 januari 2025

Essä 19-20: Högkultur som subkultur

 

För den som söker essäer och liknande texter av hög kvalitet är tidskriften Essä ett självklart val. Redaktören och utgivaren Emi-Simone Zavall gör gång på gång tidskriftsnummer som både i sina tema-val och i sitt utförande förvånar och skapar stor läsglädje. Det nya numret är inget undantag. Det kretsar kring Horace Engdahls, då ständig sekreterare i Svenska Akademien, anförande "Högkultur som subkultur?". Åtta personer skriver runt hans anförande, både uttalat och bortom, och de gör det med finess och djup.

 

Om jag skulle lyfta fram en enda av dessa texter så fick det bli Sigrid Combüchens långa text Handsken, som fascinerar mig starkt, samtidigt som den visar hur essäistiken naggar på den rena skönlitteraturen.

 

I sjuksängen sker en annorlunda typ av läsning. För mig blir den ofta fragmenterad, splittrad. Men om texten håller hög klass kan den också fånga mig, så till den grad att det blir den som bestämmer. Combüchens text hämtar sitt syre ur det självbiografiska, och blir därför så bra.

 

Nu finns alltså chansen igen, Essä nummer 19-20 är 120 fullmatade sidor som inte går att motstå!

 

 

Nr 19-20 / Högkultur som subkultur?

 

  • Victor Malm Min smak är min
  • Maxim Grigoriev Kultur utan konstverk
  • Malin Ullgren Litteraturens fanjunkare
  • Erik Wikberg Varför vara intellektuell?
  • Sigrid Combüchen Handsken
  • Gustav Sjöberg Förhistorisk utblick
  • Victoria Larm Kartan och territoriet
  • Peter Halldorf I den monastiska marginalen

 

 

Den 29 mars 2006 arrangerade Kungliga Musikaliska Akademien och Svenska Akademien ett heldagsseminarium i Börssalen i Stockholm. Syftet var att diskutera det klassiska bildningsidealet och förändringar i förhållandet mellan den breda konsten och den smala, massans preferenser och den kulturella elitens. Horace Engdahl, då ständig sekreterare i Svenska Akademien, inledde seminariet med anförandet "Högkultur som subkultur?". I det här numret bildar detta anförande – men också frågan som sådan – utgångspunkten för essäer av Victor Malm, Maxim Grigoriev, Malin Ullgren, Erik Wikberg, Sigrid Combüchen, Gustav Sjöberg, Victoria Larm och Peter Halldorf. 

 

Victor Malm, f. 1990, bosatt i Stockholm, är kulturchef på Expressen. 2019 disputerade han med avhandlingen Är det detta som kallas postmodernism? En studie i Katarina Frostensons och Stig Larssons diktning vid Lunds universitet.

 

Maxim Grigoriev, f. 1980, bosatt i Iowa City, USA, är författare. Hans senaste roman Regnet gavs ut 2022 (Albert Bonniers förlag).

 

Malin Ullgren, f. 1973, bosatt i Stockholm, är litteraturkritiker och redaktör på Dagens Nyheter. 2024 debuterade hon som författare med romanen Förhöjningen (Albert Bonniers förlag).

 

Erik Wikberg, f. 1985, bosatt i Stockholm, är ekonomie doktor vid Handelshögskolan i Stockholm. 2017 disputerade han med avhandlingen Artful organizing: essays on places, measurements and money flows in the contemporary cultural world.

 

Sigrid Combüchen, f. 1942, bosatt i Lund, är författare. Hennes senaste roman Sidonie & Nathalie publicerades 2017 (Norstedts förlag).

 

Gustav Sjöberg, f. 1982 , bosatt i Wien, är poet och översättare. Hans senaste bok är Laguner blomma (Albert Bonniers förlag, 2024). Han har översatt verk av bland annat Giordano Bruno och Simone Weil.

 

Victoria Larm, f. 1984, bosatt i Stockholm, är författare. Hennes senaste roman Den döende slaven gavs ut 2024 och är den tredje delen i serien Pestmasken.

 

Peter Halldorf, f. 1958, bosatt i Sturefors, är redaktör för tidskriften Pilgrim. Han har skrivit en rad böcker om den tidiga kyrkans historia och kristen tro i gränslandet mellan öst och väst, bland annat Den åttonde dagen (2020) och Den svåra kärleken (2021).

Formulärets nederkant

 

 


Nyordning

 

Med Scarlett Johanssons meddelande vill jag bara tillfoga att jag stängt Facebook. Det fungerar ju så att jag måste vänta 30 dagar innan de tar bort den. Men jag orkar inte med den platsen längre. Hets, stress och skrik överröstar allt för ofta förnuftet. Nu håller jag mig här till min gamla blogg men skriver ett och annat på Instagram ibland.

 

torsdag 23 januari 2025

Bröllopsdag!

 

Bröllopsdag - igen! Då grönskar det alltid. Varje år, varje gång vi firar vår bröllopsdag så grönskar det, trots att det sker den 23 januari.

När jag skilde mig 1991 och flyttade in ensam i stationshuset var mitt beslut ett enda: aldrig mer en relation, inte i livet, inte i stationshuset.

1994 hände något märkligt. Jag var inbjuden att hålla en kortare föreläsning på temat Enfald eller mångfald. Det var den magnifika, gamla danska Trefaldighetskyrkan här i stan som höll i arrangemanget. Prästen hette Astrid. Våra blickar möttes och sedan var det inte mycket att tala om.

Från sommaren 1994 till nu är det drygt 30 år. Så blev det, och så ska det fortsätta vara.

 

onsdag 22 januari 2025

En fri ande skapar fri litteratur

 

"Men ve den nation, vars litteratur avbryts genom maktingrepp - det är inte blott och bart ett brott mot 'tryckfriheten', det är ett förbommande av nationens hjärta, en sönderhuggning av nationens minne. Nationen minns inte sig själv, nationen berövas den andliga enheten - och trots det skenbart gemensamma språket upphör landsmän att förstå landsmän. Stumma generationer lever och dör utan att ha berättat om sig själva vare sig för sig själva eller för eftervärlden."
 
Så skrev Alexander Solsjenitsyn i sin Nobelföreläsning i litteratur 1970. Den utgavs 1972 i översättning av Hans Björkegren. Naturligtvis kunde han inte hålla den. Journalisten Stig Fredriksson var en länk till friheten för Solsjenitsyn, och han berättar:
 
"Det var den kvällen i slutet av april 1972 som min karriär som hemlig kurir åt Solsjenitsyn började. Den kom att vara i nästan två år, tills Solsjenitsyn greps och sändes i exil i februari 1974. Under denna tid hade jag ungefär tjugo hemliga möten med honom då han överlämnade material som skulle till väst (...) När jag kom till tillbaka till vår lägenhet efter det där första mötet, tog jag en titt på vad Solsjenitsyn hade gett mig. Han hade fotograferat av manuskriptet till sin Nobelföreläsning (...) Allt gick smidigt vid gränsen, och framme i Helsingfors kunde jag meddela min chef Hans Björkegren att "jag har post med mig från Moskva". Vi beslöt att åka vidare till Stockholm där vi överlämnade Nobelföreläsningen till Svenska Akademien. Nobelföreläsningen offentliggjordes i svensk och internationell press i augusti 1972 (...) Det är en mycket stark text. Den väckte sensation när den kom ut, och den citerades världen över. Detta var första gången som Solsjenitsyn nämnde ordet "Gulagarkipelagen" och gjorde det känt. Han skrev bl a att "där blev det mitt öde att överleva medan andra - kanske med större begåvning och styrka än jag - gick under".
Finns det anledning att tala om detta idag? Det finns särskilt stor anledning att göra det. Vi befinner oss mitt i ett civilisatoriskt skred. Det pågår över hela jorden. I Kina rasar striden mellan två väsentligt skilda vägar, i Indien, i hela västvärlden.
 
Solsjenitsyn säger bland annat att "landsmän upphör att förstå landsmän". Det är just det som sker i ett civilisatoriskt skred. Kommer vi att förstå varandra i Europa när islamismen befäster sina ställningar, antingen på grund av demografiska förändringar eller för att opinionen vägrar se betydelsen av detta och fortsätter att mumla om godhet och tolerans. Landsmän upphör att förstå landsmän i samma utsträckning som litteraturen fjärmar sig från varje betydande social och politisk motsättning och realitet. Den svenska litteraturen befinner sig idag närmare statliga stödordningar och huvudstadens krogar än en verkligt läsande befolkning.
 
Den kriminallitteratur som ockuperar sinnena och förslappar själva förmågan att tänka i Europa kommer att bidra till en försämrad möjlighet till politisk klarhet, analys och att skapar istället en pseudo-bokmarknad som saknar varje ambition att vara nationens minne. Om litteraturen kommer att lida av "maktingrepp" (Solsjenitsyns ord) kommer den liksom pressen att verka med en inbyggd självcensur. Vilken makt som underkuvar den spelar mindre roll. Det är själva maktingreppet som är avgörande. Starka särintressen kan inskränka i lika hög grad som statliga myndigheter.
 
En fri ande skapar fri litteratur. En rädd och underkuvad ande skapar skenlitteratur, texter som är hala och anpassliga.

tisdag 21 januari 2025

Heilande amerikanska presidenter och andra?

 

Inte bara Musk alltså? Det här satte Bosse ihop med en rad andra. 
 
Jag nöjer mig med att visa Obama, Clinton och senaste vice-presidenten. Är de också nazister? 
 
Eller ska vi sluta bete oss som mediernas värsta demagoger?
 

Hamas formulerar villkoren?

 

Jag läser eller lyssnar på alla maktens tal. Ja, jag gör det. Jag lyssnade nog till Trumps tal och har det utskrivet för läsning idag. Men jag ser också bilderna på maktens offer.
 
Vad förändrades igår, den 20 januari 2025? Vet vi vad som förändrades? Jag tror att vi måste vänta bra länge innan vi förstår det.
 
En ny president i USA. Ett nytt liv för de människor som befolkar territorierna i Israel och Palestina? Tillåt mig att en smula tvivla. Tillåt mig att säga, att villkoren inte är de samma som 1948. Ska vi godta att terroristerna i Hamas får formulera dem nu?
 


 
 

Ett hedersuppdrag på danska

 

Ännu en dag på CSK, storsjukhuset i Kristianstad. Specialisten var född i Danmark, strax norr om huvudstaden. Ung, mycket sympatisk. Hjälpte mig med det som skulle göras, men som av en händelse kom vi in på dansk litteratur. Han var förstås väl bekant med de stora, samtida, som Rifbjerg och Brøgger. Men så sa han, att hans svenska sambo sökte tips på både äldre och samtida dansk litteratur hon kunde läsa för att lära sig bättre danska (umgänget med den dansk släkten skulle fungera bättre då). Jag fick hedersuppdraget att sammanställa en läslista till henne, som jag ska lämna vid nästa besök. Roligare kan man som sjuk inte ha. Tack!

 

måndag 20 januari 2025

Andrej Tarkovskij: Martyrologion. Dagböcker 1970-1986

 

”Jag måste föra dagbok och notera allt som har med arbetet att göra, som jag gjorde med Spegeln och Stalker” - dagboken den 26 maj 1980.

Måste man vara cineast för att fascineras av och intressera sig för en av 1900-talets största filmskapare? Kanske underlättar det att ha specialkunskaper om filmarens verk, deras kontext och bemötande i samtiden, men det räcker långt att intressera sig för konstnärernas villkor i det mest seglivade europeiska diktatursystemet, Sovjetunionen, för att Andrej Tarkovskijs dagböcker ska bli intressant för vem som helst. I dagbokstexterna kommer man varje konstnär allra närmast, och inte ens de vardagliga banaliteterna blir ointressanta eftersom de säger något om de konkreta livsvillkoren i Sovjetunionen.

Tarkovskij blev i Sverige sedd och känd inte minst för sitt samarbete med filmfotografen Sven Nyqvist, skådespelaren och regissören Erland Josephson (Offret, hans sista film), och kopplingar till Ingmar Bergman (som han också sent i livet omvärderade och förhöll sig sval till). Hans filmer grep in i både metafysiska och mytologiska världar, gestaltade något som i bästa mening kan kallas poesi, och skapade därmed också en alldeles egen bildberättelse. Alldeles självklart ter det sig att han redan tidigt utforskade kristna föreställningar och miljöer, och att dessa utforskningar också vållade honom stora problem med diktaturens censurmyndigheter. När han skapat sitt kanske viktigaste verk, Andrej Rubljov, säger han sig ha deltagit i en spiritistisk seans där han fått kontakt med Boris Pasternak, som också varit en gammal bekant med hans far. Här går handgripligt konstnärskap hand i hand med en mystik de flesta av oss betraktar med skepsis. Tarkovskij lät sig inte begränsas av sin ortodoxa kristna tro och deltog därför också i rent ockulta sammanhang.

 


Man måste betona den fria anden i kontrast mot sovjetstaten; individen i kontrast mot diktaturen; individualitet i kontrast mot likriktningen. Andrej Tarkovskij är i lika hög grad som Solsjenitsyn inte bara en symbol utan också ett levande exempel på hur svårt, näst intill omöjligt, det är att verka i en totalitär stat. Men liksom Solsjenitsyn lyckas Tarkovskij få ut det han skapat, både till en inhemsk, då för tiden sovjetisk, publik och till en globalt intresserad krets människor. Därmed markerar han också vikten av en fri ande.


Ingmar Bergman försökte gång på gång uppmuntra honom med paket och inbjudningar, men dessvärre kom de aldrig fram till honom. Där gick uppenbarligen en skarp gräns för den kommunistiska censurmyndigheten.

För Tarkovskij blir andra konstnärer oerhört viktiga som inspirationskällor eller som referenspunkter. Han skriver med både kritiska formuleringar och med ett slags broderlighet om sådana som Sartre (”Han erkände till exempel att han undanhållit sanningen om sina intryck från besöket i Sovjetunionen 1954, därför att han inte ville att man skulle ’tro ont’ om oss. Det må jag säga!”), Woody Allen (”… ett försök att gå på bio och se Woody Alllens Manhattan. Jag gick efter första halvan. Trist så till förbannelse, och W.A. är en förfärligt charmlös skådespelare som vill framstå som oemotståndlig”), Fellini (”Jag ser Fellinis film Satyricon. Tråkig, smaklös, finns ingen vettig anledning till allt det här. Kyligt och själlöst”), och han citerar författare vars ord uppenbarligen betytt allt för honom, som när Dostojevskij skriver ”För att kunna skriva bra, måste man lida, lida!”


Dagbokens titel, Martyrologion, betyder för övrigt just Martyrkalender. Tarkovskij arbetade i samma tradition som Dostojevskij.

Det som förstås är av allra största intresse i dagboken är å ena sidan de konkreta skildringarna av arbetsvillkoren för en sovjetisk konstnär, och å andra sidan de överväganden Tarkovskij gör inför konkreta filmprojekt, också sådana som förblir drömmar, aldrig förverkligade, för honom.

Att vi nu har denna nästan tusen sidor tjocka volym översatt till svenska är i högsta grad anmärkningsvärt. Att den dessutom är utgiven av ett litet specialiserat förlag, Atrium i Umeå, för det ännu mer heroiskt. Man kan med tacksamhet säga, att man med denna volym fått möjligheten att detaljrikt och omfattande kunna studera, och bättre lära sig förstå hur sovjetväldet fungerade och hur förödande det var på människors kreativitet, konstnärer eller inte.

Den sista delen av dagboken från 1986 är dessutom en gripande skildring av Tarkovskijs sista tid i livet, då han förgäves utkämpade striden mot cancern. Han avled natten till 29 december 1986 på Hartmannkliniken i franska Neuilly-Sur-Seine och hans stoft begravdes enligt testamentet på den rysk-ortodoxa kyrkogården i Sainte-Geneviève-des-Bois utanför Paris. En stor konstnär hade avslutat sitt verk. Hans filmer finns bevarade för oss alla.

 

söndag 19 januari 2025

Öland - en vinterresa

 

Vi åker söderut, genom Albrunna och Grönhögen. Vinden tilltar i styrka och när vi passerar Ottenby för att fortsätta mot östra sidan börjar snödrivorna krypa ut över vägbanan. Dagen tickar sig fram, minut för minut, medan vi förflyttar oss i ett tempo som ingen kunnat förutse när en gång jorden bröts fram här för första gången. Bilen äter asfalt. För varje tugga den tar förflyttar vi oss upp, först genom Sandby, förbi Gräsgård och så småningom är vi framme i Stenåsa. Vi stiger ur bilen, från Östersjön kastar sig de kraftiga vindarna emot oss, sliter bildörrarna ur våra händer. Vi hukar och knäpper om oss, drar ner mössorna och tar på extra vantar när vi vandrar in i det vi tror ska möta oss som en naturbokhandel. Allt är förstås stängt. Det vi annars är vana att möta här ligger i vinterdvala. Vi återvänder till vår kupa av blålackerad plåt. Bilen skyddar oss mot himmel och hav, mot kyla och snö. Vi sätter oss i våra säten på nytt, motorn spinner och så börjar hon äta asfalt på nytt. När vi nu kör söderut på den västra sidan hemåt har snön nästan tagit hela vägbanan, det återstår bara en smal sträng för oss att färdas på, och vid varje möte måste vi nervöst se till att inte stanna. Att stå still på denna plats, just denna dag, hade inneburit att resan varit slut. Väl hemma vid huset igen drar vi ett djupt andetag och ler mot varandra. 
 
(Texten och bilden är hämtade ur boken Öland - en vinterresa som jag och Astrid Nydahl gjorde för ett antal år sedan)

Julian Better: Jag var barn i Gulag. Ett vittnesbörd (Bonniers)


 

Kan man föreställa sig att små barn spärrades in och skickades till den väldiga lägerkontinenten Gulag i Sovjetunionen? Nej, det kan man inte. Formellt fanns det inte heller några barn som var fångar. Ändå levde de där, därför att deras mödrar fått en eller annan falsk och grotesk anklagelse emot sig, dömts och skickats iväg för ”korrektion” och ”hårt arbete” – vilket i klartext innebar svält och umbäranden. Också barnen svalt.

I Sverige bor Julian Better, född i Moskva 1937 av en polsk mamma (pappan försvann i Stalins dödsmaskin). Efter Gulag växte han upp i Polen tillsammans med mamman, men när judeförföljelserna intensifierades i slutet av 1960-talet kom han till Sverige, och här har han arbetat som gymnasielärare i matematik, kemi och fysik.

Betters bok är liten till omfånget, endast 195 sidor i det lilla formatet. Men det är en bok som glöder av fasa och skräck. Jag har läst ganska mycket om Stalins terrorapparat och den paranoida kommunismens förtryck. Om Gulag har några av de stora författarna skrivit, inte minst en sådan central gestalt som Solsjenitsyn. Men Julian Betters lilla vittnesbörd är något helt annat. Han skriver sig bokstavligen ner i barndomen och berättar med barnets perspektiv. Ibland tvingas jag lägga boken åt sidan. Eftersom jag själv har ett minne av en vistelse på barnhem kan jag alltför lätt föreställa mig hans vistelse på ett sådant, inom Gulag. Där handlar det inte bara att ha slitits från mamman, utan också om gräsliga villkor av köld, svält och ohyra.

Betters föräldrar var båda revolutionära kommunister. Efter att ha tvingats bosätta sig under två år i Berlin, där mamman antog täcknamnet Herta Berger, blev fadern skickad till Moskva 1929. Hustrun följde med och så var det dags för nya, nu förryskade, namn igen.
Det var en svår tid. Kollektiviseringen pågick och baslivsmedlen potatis och bröd ransonerades. Pappan rosade ändå den sovjetiska ordningen, allt skulle bli bättre. 1933 började utrensningarna på arbetsplatserna. Då kunde en partibok rentav vara en belastning. Nu letade man ”förrädare”. Den 11 augusti 1937 undertecknades ordern för en ”polsk operation” och säkerhetstjänsten NKVD arresterade människor på etniska grunder. 140,000 polacker som bodde i Sovjet greps och blev den första etniska minoriteten att fylla Gulag-lägren. Redan den 30 augusti hämtades pappan och det var sista gången man såg honom. I december verkställdes dödsdomen genom nackskott mot honom. Då hade Julian Better bara levt i fyra dagar. Bland de politiska fångarna fanns kategorin ”familjemedlemmar till fosterlandsförrädare”. Det innebar att lille Julian fick följa med när mamman greps den 4 september 1937, anklagad för ”kontrarevolutionär verksamhet”, konkret uttryckt som ”spioneri för Hitlertysklands räkning”. Så groteska var anklagelserna som mötte miljoner människor, det var som en annan verklighet där allt vitt blev svart och sanning blev lögn.

Mamman dömdes till det för omständigheterna milda straffet fem års vistelse i Gulag. Först fördes hon och sonen till Butyrkifängelset, men sommaren 1938 fördes de med en transport mot nordost, till Sovjetrepubliken Komi. Nu började helvetet av vitaminbrist, undernäring, köldskador och förnedring. ”Republiken Komi var ett enda stort koncentrationsläger”, skriver Better.

Lille Julian placeras på ett NKVD-barnhem i Gulag. Förmodligen var han runt 18 månader gammal när han skildes från sin mamma. Hon själv fick till uppgift att bistå i det mikrobakteriologiska laboratoret, där läkaren, också hon fånge, Julia Iosifovna Solokova stod överst i det dagliga arbetet. Mamman fick diska burkar där det funnits urin- och avföringsprover, vilket inte låter så hemskt. Men då ska man minnas att det varken fanns rinnande vatten eller avlopp att tillgå.

I den så kallade barnkrubban var alla ättlingar till ”folkets fiender” – och de behandlades därefter.

I början av 1942 skickade politiska fångar i stor mängd österut. En av fångarna var Menachem Begin, mannen som skulle bli Israels premiärminister! De som försökte fly hamnade förr eller senare i träskmarker där de sakta sjönk mot en säker död, eller så blev de skjutna bakifrån. Andra fick schäferhundarna slita i stycken.

Better fortsätter att skildra sina helvetesår som barn på olika orter i Gulag. Under ett helt år kommer han i kontakt med vatten en enda gång – fast utan tvål. Det närmaste han kommer ”kött” är när han efter en tuppslakt får äta blodet blandat i sin vattniga välling.

När tiden närmade sig för en ”frigivning” – vilket var helt unikt för Gulagfångar – av de polacker som fanns i livet hade den polske kommunistparti-höjdaren Boleslaw Bierut det yttersta ansvaret att presentera en lista för Stalin. När två listor var klara fanns det endast 200 personer på dem. Julian Betters och hans mammas första dag i frihet är den 15 januari 1945. De kommer till Moskva. Lille Julian ser sig omkring med förundran. Polska ambassaden tar sig så småningom an dem. Polen är nu ett land som ska styras av kommunisterna och de tar i detta skede hand om de sina (det ska komma andra, svårare tider också i Polen). Under Moskvatiden början Julians ”förpolskning” – han ska ju lära sig ett helt nytt språk som han aldrig talat. I juni 1945 stiger de på tåget och lille Julian är nu på väg till Warszawa för att ”återuppbygga staden”, full av iver och entusiasm. Sin pappa fick han aldrig möta. Boken slutar med att han lägger en blomma i Butovo där Stalin skapat en avrättningsplats. Nu finns det ett kors på platsen för att alla ska minnas.

Jag är tacksam att jag fått ta del av denna berättelse. Vi behöver vittnesmål om kommunismens brott. Om nazismen och Hitlers Tyskland har vi mängder med information, men ibland verkar det som om människor glömt bort alla de miljoner som dog under den röda terrorns epok. I Sverige kan man fortfarande kalla sig kommunist utan att hängas ut i massmedierna och få obehagliga stämplar på sig. Av någon märklig anledning betraktas svenska kommunister som en del av det ”demokratiska samtalet”.

 

#