Det dånar i den portugisiska kratern

Lissabon. Foto: Lennart R.

Att det kokar och dånar bland människor i Portugal är förstås ingen nyhet. Så varför skriva om det? Jag tänker varje dag på de människor i södra Europa som nu förlorar det mesta. Också bostäder. Självklart anställningar som försvinner. Livsstilar som måste brytas och ersättas av något (ny-)gammalt. Nog är det många gamla portugiser som känner igen sig. När jag besökte landet första gången var fattigdomen mycket påtaglig i Lissabon. Men det hade börjat hända saker, och i och med EU-medlemskapet förändrades saker och ting snabbt. Infrastrukturen genomgick en gigantisk upprustning, hus började renoveras, människor fick mer pengar i plånboken.

Nu rapporterar The Telegraphs Harriet Alexander från Lissabon:

"The Camões college in central Lisbon should be the epitome of an elite educational establishment. Portugal's oldest and most prestigious academy, its alumni include some of the country's most illustrious figures – among them head of the European Commission, José Manuel Barroso.Yet the century-old building is surrounded by knee-high weeds and overgrown grasses. Windows are broken, shutters hang off their hinges, and damp patches creep across the ceilings. The once-great school, like much of Portugal, is crumbling under the weight of three years of austerity measures."

Jag är själv övertygad om att det i varje sådan situation finns människor som kommer undan. Som har bankmedel och andra ägodelar säkrade, så som ryssarna på Cypern visade sig ha det. Men nog är det ett illavarslande tecken när en viktig institution som den ovan förfaller.

"In the corridors of the Camões college, with their chipped tiles and overpopulated classrooms, the staff are wondering how they can cope with the further slashing of their budget, on top of what the European Commission say were already some of the toughest education cuts in the EU."

Oavsett läget i stort är skoputsarna en institution i Lissabon. Foto: Lennart R.

Men det är inte bara utbildningen som drabbades. Också livets själva startpunkt får en släng av den beska medicinen:

"In the centre of the city the Dr Alfredo da Costa maternity clinic – known locally as Mac – will close its palatial doors in the next few weeks, after 80 years of bringing most of Lisbon's inhabitants into the world. Hundreds of ribbons have been tied to the wrought iron fence surrounding the hospital, with messages such as "Three generations born in Mac," and "Mac is life, keep it alive." To cut costs, the doctors and nurses will be relocated to other clinics – despite the facilities being recognised as among the best in the city."

Många av Lissabons vackra husfasader hade förfallit före 1974. Med EU-inträdet påbörjades renoveringarna. Måtte de nu få förbli så fina som denna. Foto: Lennart R.

Nog finns det anledning att följa utvecklingen i Portugal (och det övriga Europa förstås) - mitt hjärta bankar särskilt för Lissabon och dess fantastiska kulturarv. Det är staden där jag föll handlöst ner i en relation som varat i dryga trettio år, en relation byggd i hög grad på känslor och inre stämningslägen, men också på konkreta möten med människor. Jag tänker ofta på dem. Som Carlos do Carmo som här sjunger sin hyllning till stadsmänniskan, Um Homem na Cidade.