Idyllens bedräglighet

Det är sommar, året är 1991. Jag befinner mig med familjen på Södra Bruket utanför Södra Möckleby på Öland. Där hade vi vårt sommarparadis i ett hyrt hus, år efter år. Barnen var små eller halvstora då. Som vuxna återvänder de dit med sina barn. Som åldrande människa har jag själv, så snart chansen givits mig, åkt dit med A. Vi har suttit insnöade där med levande ljus och sett stormen svepa in från Kalmarsund. Vi har legat på gräsmattan och läst, vecka efter vecka. När jag ser den här gamla bilden framstår den som just paradisisk. Men den småljuger, för det där var svåra år som ledde fram till skilsmässa året därpå. Jag hade bestämt mig för att leva ensamliv. Köpte det gamla stationshuset i Sätaröd där jag drev mitt förlag. Hade barnen hos mig när de ville. Träffade väldigt få människor utanför förlagsverksamheten. De där åren gav jag ut 60 titlar - allt ifrån poesidebutanter till ärrade fackboksförfattare - och sex nummer årligen av tidskriften Studiekamraten (som jag köpt loss från Bibliotekstjänst för en krona), den som sedan blev Ariel, och numera, sedan den i slutet av 1990-talet togs över av min äldste son, som Kritiker. Det var intensiva år av hårt arbete. 1994 träffade jag A. som jag flyttade samman med 1996, och resten är, som man säger, historia. Jag ville mest av allt påminna mig själv om idyllens bedräglighet, just i dessa dagar då det mesta ter sig som, om inte bedrägliga idyller, så i alla fall som brustna illusioner och mörka horisonter.