Mitt i en brottsvåg

Ekenabben vid Hammarsjön, alldeles i närheten av vårt hem. Foto: AN

I mina trakter reser nu de mobila rån- och inbrottsgängen runt. Deras aktivitet är stor och polisen har hittills inte gripit någon. Igår sökte de av min bit av byn med hund och letade gärningsmän på varenda liten grusväg. Lite senare på dagen upptäckte vi kraftiga brytmärken på vår ytterdörr och idag uppmanades jag att göra en polisanmälan. Inom mindre än en halvtimme kom en patrull ut här. Två vänliga och förtjusande kvinnliga poliser. Det jag lärde mig? Att polisen är bättre än sitt rykte i situationer som denna. Jag blev bemött med respekt och de tog inbrottsförsöket på största allvar. De försäkrade att det är deras ambition att alltid åka ut på den här typen av händelser.

Det känns oroligt att veta att man nästan fick besök inomhus av dessa kriminella gäng, kanske natten till igår, och jag lyssnar lite extra noga på eventuella ljud från hallen. Men poliserna menade att det är föga troligt att de kommer tillbaka just till den här byn, de betar av samhälle efter samhälle här i Skåne innan de återvänder med färjorna till Baltikum, Polen eller Tyskland med välfyllda bilar. Fri rörlighet och öppna gränser är honnörsorden. Efter alla förtvivlade gamla människor jag sett här i trakten, sedan de rånats utanför banken eller i sina hem, och efter helgens alla skimmade bankautomater i centrum frågar jag mig ändå om det finns en gräns där människor tröttnar på situationen. Senaste opinionsundersökningen ger SD 16% här i Skåne. Också jag, som aldrig skulle lägga en röst på ett nationalistiskt parti, förstår varför människor kan tänka sig att göra det. Men vi ger oss inte. Vi är inte skit.