Till frågan om "islamofobin"

På en gågata i Birmingham. Foto: Thomas Nydahl

Jag vill återvända till förmiddagens ämne och tala lite om "islamofobin":

"Fobi är något man har för ting man uppfattar med sinnena, som en läskig spindel i badkaret eller höga höjder. Så snart en part i en debatt anklagar den andra för att vara fobisk, är det som att säga att motståndet inte är grundad i sakliga argument utan i känslor som är passivt triggade av ett föremål. Men det är inte så vi förhåller oss till religioner eller begrepp överhuvudtaget. Det är ett billigt retoriskt knep som sänker hela diskussionen om religion och religiösa föreställningar i Sverige"

Så skriver Josef Edebol, doktorand i teologi i Svenska Dagbladet. Hans artikel har självklart väckt stort intresse och på nätet finns det åsikter över hela det politiska fältet om den. Det som jag tycker är allra viktigast med Edebols artikel är att han går till grunden med begreppen, som ovan, när han först och främst reder ut vad som kännetecknar en fobi. Anklagelsen om "islamofobi" är inte olik den taktik som Gulags arkitekter i Sovjetunionen använda: människor med misshagliga åsikter spärrade man helt enkelt in efter att man dårförklarat dem. Edebol går in på de politiska aspekterna:

"Om det skulle visa sig att en individs religiösa åskådning är kompatibel med ett partis politiska vision är det jackpot utifrån partiets perspektiv sett, för religiös övertygelse är en drivkraft till starkt personligt engagemang av alla slag. Det vill religiösa ofta påpeka, och vi har rätt. Men gillar man den delen måste man också se och acceptera det omvända; religiösa övertygelser kan också vara en drivkraft i en riktning som är motsatt ett partis politiska vision, eller samhällets värderingar i allmänhet. Att påpeka det, när det är tydligt, har inte det minsta med fobi att göra"

Således visar han att kritiken av en bestämd religion ingenting har med den obefogade rädslan, med fobin, att göra. Tvärtom är den rationellt grundad och den formas och uttalas av en förnuftsstyrd människa. Förnuftet är hjärnans redskap och ingenting annat. Visserligen kan hjärnans signalsystem också orsaka psykisk sjukdom eller - just det, fobier. Men man ska inte blanda samman de två sakerna. I hela mitt vuxna liv har jag formats av uppväxten i en frireligiös kristen miljö. Självklart har det, i kombination med mina erfarenheter av svensk sektvänster åren 1970-1980, varit grundläggande erfarenheter för min syn på islam och islamism. Ingenting kunde vara mig mer främmande än att tiga om denna syn. Den blev självklar redan när fatwan - dödsdomen! - mot Salman Rushdie kom. Den blev starkare av det jag lärde mig på Selly Oak Colleges vårterminen 1998 i Birmingham. Och 11 september-terrorn gjorde den till en mycket stark övertygelse om vad som var rätt och fel i dessa frågor.

"Att kalla folk islamofoba är inte att bemöta det argument som man faktiskt betros med, utan det är att resignera inför det och visa sig vara oförmögen att svara, i bästa fall. Islamofobi är, om ordet alls måste användas, fördomar som gör att man inte kan eller vill förstå muslimska uppfattningar i allmänhet eller i en individ. Men när man väl har förstått uppfattningar, muslimska eller vilka som helst, står det var och en fritt att diskutera dem, avvisa eller anta dem – det är inte fobiskt utan ett tecken på att man överhuvudtaget förstår poängen med att någon yttrade dem i första hand."

Jag är överens om det mesta i Edebols artikel. Men jag är inte överens om att man alls behöver använda begreppet. "Islamofobi" är ett ord myntat av Irans Ayatollah Khomeini och han visste precis vad han gjorde. Med det trolleribegreppet visste han att man kunde vända en hel nations opinionsbildning mot varje form av islam- eller islamismkritik. Så gick det i Sverige. Jag är rädd att det kommer att fortsätta vara så under mycket lång tid framöver.