|
Mussolini som kitsch. Foto: Lennart R. |
I Aftonbladet tar
sig idag Fredrik Persson-Lahusen an Arnstads fascismbok. Bland annat finner jag dessa aspekter mycket viktiga:
"Försöken att identifiera idéer i
tal och texter är få. Särskilt svårförståeligt är att Arnstad inte
fördjupar sig i den tyska rörelsen och dess omfångsrika material. Därmed
riskerar han också att bekräfta den icke-ideologiska bild han vill
bestrida.
Det är för övrigt en förlust att Arnstad i stort bortser
från tysk forskning, både om tredje riket och om fascismen i stort. Den
tyske historikern Wolfgang Wippermanns verk om den
världsvida fascismen – vilket visar att man kan diskutera fascistiska
inslag i politisk islam utan att använda det belastade begreppet
”islamofascism” – förbigås med tystnad.
Med tanke på sina anspråk arbetar Arnstad för ensidigt med anglosaxisk litteratur. Avsaknaden
av en klar definition förvärras av att Arnstad inte använder analytiska
jämförelser mer. Vad betyder det att Moskvas och Manhattans skyskrapor
liknar ”fascismens arkitektur”?
Att det existentiella omfamnandet av
kriget, tvärtemot vad Arnstad påstår, inte var unikt; att Thomas Mann och många andra konservativa tänkare gjorde just det samma? Det blir därtill slarvigare ju längre fram i tiden Arnstad kommer."
Exemplet med skyskraporna pekar på något säreget i hans bok. Man undrar om sådana saker diskuterats med en lektör på förlaget. I mina ögon ter de sig minst sagt kufiska.