Varje gång jag kommer till Haväng, just där
Verkeån rinner ut i havet, har ett nytt flöde dragit fram. Idag var ån mycket bredare än den brukar vara och i blånaden öppnade sig tre separata utflöden mot Östersjön. Havängskusten är aldrig densamma, den förändras som all natur och bjuder på nya överraskningar. Idag lyste solen starkt, men den försvann med jämna mellanrum bakom täta, mörka moln.
De uråldriga träden står med knotigheten nedkörd i sandmarkerna. Allt som krossas i stormar ligger kvar i markerna. Naturreservatets långsamhet smittar av sig också på tankarna. Och medan jag strövar där utmed kusten ser jag mest ner i marken.
Stenarna - små eller mycket små - lyser emot mig med olika färger och former. Jag tar dem aldrig med hem. De ska ligga där de ligger. Och inte ens det är beständigt. Nästa gång har en storm eller ett ösregn flyttat dem i den mjuka sandkanten. Haväng idag var just vad jag ville att det skulle vara; en stilla, nästan människotom plats som värmdes upp av de första riktiga vårstrålarna.
På väg över stenstrandens rikedom med händerna på ryggen och blicken neråtriktad. Snart kallade kaffe och vila och jag återvände upp mot strandskogen.
Foto: Astrid Nydahl
4 kommentarer:
De knudrede rødders greb i jorden fik mig direkte til at tænke på Roquentin og kvalmen .. men her var det jo direkte modsat: friheden, solens ambivalens. Og så alligevel? Ligger livets uro der ..
Vi finner det fantastiska alldeles om hörnet. Jag brukar slås av "wow"-syner överallt, men man försöker ju inte visa det. Det gäller att hålla masken...!
Fina bilder.
Hanne, det du skriver är mycket intressant och fascinerar mig.
Svensson, det är precis som du säger! Jag har upplevt det också idag, i stark sol ute på en brygga i Åhus med kaffe och croissant.
Tack till er båda för kommentarer!
De ska ligga där de ligger, eller också ska det komma någon som är mindre än du och bära med sig så många hen kan hålla i små händer!
Skicka en kommentar