Bellevuegården - ett litet ps

Julafton 1980 i köket på Bellevuegården med mina två äldsta barn.

I min Malmöbok har jag med ett avsnitt om tiden på Bellevuegården, före flykten från Malmö. När jag idag läser i tidningen om mordet i natt tänker jag tillbaka och vill visa er detta avsnitt:

Våra grannar var på ena sidan en knarkarkvart och på andra sidan en störd och mycket ensam man som spelade blues in i vårt sovrum varje natt. Vi såg detta nybyggda bostadsområde sjunka ner i samma gettomisär som alla andra storstäders förorter. 

Från att ha varit ett strängt reglerat område som hade mycket gott rykte, blev Bellevuegården ett tillhåll för narkomaner och sakta men säkert byttes den svenska befolkningen i området ut mot nya kullar invandrare och flyktingar, vars sociala och språkliga isolering bidrog till att förvandla det till ett getto. Mitt liv där framstod alltmer som ett entydigt helvete. 

Jag började lyssna till klassisk musik – jag satte upp den som en skyddsmur mot alla dunkande basgångar i väggarna. Med Berit Berlings hjälp i radions P2 slussades jag sakta in i en musikalisk värld som betydde lindring för min trasiga själ. Jag flydde ibland lägenheten därför att det var omöjligt att skriva, läsa eller ens tänka där. Med cykelns hjälp tog jag mig ofta allra längst ut i hamnen, där jag kunde sitta ensam och begrunda mitt öde.

Vår sista natt på Bellevuegården fick vi bevittna ett mordförsök i trapphuset samt visa de ditkommenderade poliserna var de skulle söka gärningsmannen. Samtidigt med blåljusen och dramatiken fortsatte zigenarfamiljen sin ständigt pågående fest på balkongen, varifrån dragspelsmusik och sång alltid kom. Vi sov oroligt den natten, men kände en stor lättnad när vi dagen därpå lastade en stor hyrbil för flytten.