För mycket smärta och sorg för att läsas?

Den lilla bäckens utflöde, 13 mars. Foto: Astrid Nydahl

Hur mycket smärta och sorg kan en barndomsskildring innehålla innan den kantrar och blir oläsbar? Den här helgen arbetar jag med min bok om Malmöåren. Den tar sin början på Rasmusgatan i numera ökända stadsdelen Seved 1952. Jag går förstås långt fram i tiden. Det handlar om ett tidsspann som hittills är 30 år långt. När jag under lördagen skrev om de svåra åren som ung familjefar och ställde dem mot vad jag tidigare skrivit om min egen barndom slog det mig att det kanske blir alldeles för svart och svårt för att någon ska vilja eller orka läsa det. Censuren slog genast till. Men när jag sedan hade strukit några avsnitt som också i mina egna ögon var för starka slog jag till bromsen. Det är för tidigt att censurera! Jag måste av anständighetsskäl vara helt sann i det jag skriver, trots smärtan, trots sorgen. Det får ta hela våren och sommaren att skriva boken klar. Den här helgen står jag alldeles för nära de verkliga händelserna för att förstå hur det ska gå till.

***

Ett viktigt ps: när jag stänger av kommentarfunktionen till vissa texter eller avstår från att svara på kommentarer i andra, så beror det bara på att mina krafter är begränsade. Inte minst det som handlar om det pågående kriget och propagandan fyller mig med både äckel och leda. Jag skriver mina texter och det får räcka. Mitt avstående är inte riktat mot någon eller avsett att tolkas som oartighet, utan ska bara ses som just brist på kraft och förmåga.