Anna-Lena Laurén & Peter Lodenius, foton av Niklas Meltio: Ukraina – gränslandet (Atlantis)

Kriget pågår. Maktspelet pågår. Propagandan viner runt oss. Spekulationer avlöses av fakta. Fakta genomskådas som lögn. Det är i alla avseenden en krigstid.

 

Medan människor dödas – jag medger att det låter banalt att säga det – så försöker jag lära mig så mycket som möjligt. Bok efter bok, pamflett efter pamflett, sidor på nätet, privata konversationer, allt blir pusselbitar i detta försök. För mycket information kan man aldrig få, men det gäller att sålla propagandan från informationen.

En av flera väl pålästa, initierade och erfarna journalister som kan både det ryska och det ukrainska är finlandssvenska Anna-Lena Laurén. Hon är sedan länge etablerad författare och korrespondent i Finland, och numera också för Svenska Dagbladet. Jag har tidigare här i bloggen skrivit om hennes I bergen finns inga herrar.

Laurén har nu utkommit med en informationsrik bok om kriget: Ukraina – gränslandet. Hennes reportagetexter kompletteras med historiska och samtida överblickar skrivna av Peter Lodenius. Och ett bildark med färgbilder som nog så drastiskt visar vad kriget innebär har gjorts av frilansfotografen Niklas Meltio, också han med stor erfarenhet av krigen (Afghanistan, Libyen, Irak, Ukraina och andra).

På ett ställe i boken säger Laurén något som vi väl alla fått erfara aspekter av:

”Av läsare får jag ursinnig respons, både av proryska och proukrainska. Det tycks vara omöjligt att konstatera vissa ovedersägliga fakta utan att någondera sidan bombarderar en med rasande anklagelser, antingen om att man är fascist eller Putinist.”

I all sin korthet är det en bra sammanfattning. Det är så det ser ut för korrespondenter i alla krig. Man bör därför göra som Laurén, helt enkelt vägra delta i twitterkäbblet och istället bara besvara konkreta och seriösa frågor. Hon skriver om vilka frågor man bör ställa och hur man kan förhålla sig:

”Hur kan det finnas så pass många personer som tror de vet vad som sker i Donbass på basis av twitter övergår min fattningsförmåga. Det enda sättet att förstå något om vad som pågår i Donbass är att resa dit så ofta man kan.”

Och just det har hon gjort. För oss som läsare återstår det att läsa, försöka förstå, se sammanhangen och dra slutsatser av dem.

Boken börjar där alla texter om Ukrainakrisen måste börja: på Majdan. Där finner hon också yttrandet som jag tar till mig som en riktningsvisare: ”Det handlar inte om Europa. Det handlar om vår värdighet.”

Sådant kan vara att få föda sitt barn utan att betala mutor på kliniken. Att få ut sin lön. Att säga: ”Sluta stjäla, sluta ljuga!”. Det är en medborgaranda vi talar om. Den som alltid står i motsättning till den politiska klassens bedrägeri och shoppingkulturen i väst. Medborgarandan som enda sammanhållande kitt.

Laurén är starkt närvarande i alla dessa texter. Hon är där. Hon lyssnar, lär och rapporterar. Lodenius backar upp med korta faktatexter. Han säger:

”Ukrainas oligarker har samma bakgrund som Rysslands. De har kommit över landets produktionsapparat i samband med privatiseringen, vanligtvis billigt.”

Om man kan använda ett ord som kontrarevolution i det sovjetiska fallet vet jag inte, men det är ett faktum att all statlig egendom stals eller såldes ut. Oligarkerna blev så rika att vi inte ens kan förstå det. Och folken i den gamla unionen fattiga som kyrkråttor.

Och så fortsätter Lodenius med informationen och berättar att Landet vid gränsen gavs det slaviska namnet Ukraina. Men att det ännu på 1800-talet talades om folket där som rutener. Ukrainas historia är blodig och kräver sin egen utredning.

Låt mig här och nu bara konstatera att Lauréns och Lodenius bok, trots sitt blygsamma yttre (och trots korrekturfelen) ger mycket av det som i alla fall jag själv saknade, både som bakgrundsinformation och som beskrivning av det faktiska krigsskeendet. 

Inte behöver man väl påminnas om att det är Ryssland som annekterat Krim eller att Ryssland för krig i östra Ukraina? Det finns ett märkligt segment bestående av gamla kommunister och nya fascister runt om i Europa som lever i föreställningen att det är USA som är den militärt krigförande parten med soldater, stridsvagnar och vapen i de östra delarna av Ukraina (och att jag säger det är inte detsamma som att jag inbillar mig att vi är förskonade från amerikansk och europeisk propaganda. Förstås). Den vanföreställningen säger något om Putinregimens mycket framgångsrika propaganda. Hela det spel med "anonyma gröna män" som föregick annekteringen av Krim och det öppna kriget, senare döpta till "självförsvarsgrupper" avslöjas i boken, de kom från ryska flottans bas i Sevastopol med uppgift att ta över vad de kunde av ukrainska militära baser. Laurén säger avslutningsvis:

”Det finns fortfarande en betydande grupp vänsterintellektuella i både Finland och Sverige vars världssyn är en produkt av de polariserade 1960- och 1970-talen (…) Många i detta läger är före detta kommunister eller aktiva vänsterdebattörer. Frustande av återseendets glädje har de skuttat tillbaka ner i sina gamla skyttegravar. För mig var den här konstellationen till en början obegriplig. Jag var inte med på 1970-talet och förstod inte genast kopplingen mellan sovjetnostalgi och ståndpunkt i Ukrainakrisen. Det må låta naivt men det är fullkomligt sant. Jag trodde inte att så många debattörer levde kvar i sextiotalet. Jag hade helt fel."