Hålla fast tiden - är det ens möjligt?

Svanblygsel, Landön 11 mars. Foto: Astrid Nydahl

Skriver jag för att hålla fast tiden? Jag tror det är en bra formulering. Den visar i alla fall något av det märkvärdiga fenomen som kallas skrivande. Jag syftar inte på vardagens skrivande. Meddelanden, brev, noteringar, inköpslistor är något av det som görs därför att det inte ges något alternativ. Men det andra, skrivandet av texter som sedan blir böcker, är det ett försök att hålla fast tiden?

Några - också i vår närmaste omgivning - väljer att stiga ut ur tiden. De väljer döden därför att livet är outhärdligt svårt. När det hände i min närmaste familj blev jag paralyserad. Men jag skrev. Intensivt skrev jag, varje dag, flera gånger om dagen, om valet att lämna tiden och livet. Det blev ett sätt att hålla fast honom i livet, för oss överlevande.

Min nya bok, Anteckningar i krigstid, är i högsta grad ett sätt att hålla fast tiden. Ju närmare dessa krig kommer den stora och avgörande katastrofen, desto bättre kommer jag att se hur processen såg ut. Det har hänt mycket sedan 2014 på krigets fronter. I texterna är de synliga i ett annat stadium, men ett som pekade fram mot det som sker nu, idag och imorgon. Kanske är det mest plågsamma att se gamla vänsteraktivister och kommunister liera sig med extremnationalister - rentav nationalsocialister - och verka för att Putinregimens världsbild också ska bli vår. Det blir den förstås aldrig, men bara det faktum att denna "allians" finns är för mig bortom det begripliga.