Julafton 1980 i köket på Bellevuegården med mina två äldsta barn. |
Våra grannar var på ena sidan en
knarkarkvart och på andra sidan en störd och mycket ensam man som spelade blues
in i vårt sovrum varje natt. Vi såg detta nybyggda bostadsområde sjunka ner i
samma gettomisär som alla andra storstäders förorter.
Från att ha varit ett
strängt reglerat område som hade mycket gott rykte, blev Bellevuegården ett
tillhåll för narkomaner och sakta men säkert byttes den svenska befolkningen i
området ut mot nya kullar invandrare och flyktingar, vars sociala och språkliga
isolering bidrog till att förvandla det till ett getto. Mitt liv där framstod
alltmer som ett entydigt helvete.
Jag började lyssna till klassisk musik – jag
satte upp den som en skyddsmur mot alla dunkande basgångar i väggarna. Med
Berit Berlings hjälp i radions P2 slussades jag sakta in i en musikalisk värld
som betydde lindring för min trasiga själ. Jag flydde ibland lägenheten därför
att det var omöjligt att skriva, läsa eller ens tänka där. Med cykelns hjälp
tog jag mig ofta allra längst ut i hamnen, där jag kunde sitta ensam och
begrunda mitt öde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.