tisdag 5 juli 2016

Skrivandet, smärtan och livsglädjen

Genom rutan antar regndropparna snöns eller bomullstussarnas karaktär. Foto: Astrid Nydahl
”Jag skriver som en vansinnig för att inte drunkna”, skriver Zenta Maurina i Befrielsens år. Drunknar gör bara den som lever kvar i illusionen om motståndets framgångsmöjlighet. Drunknar gör bara den som tvingat sig in i en självbild som får spegeln att likna en Rembrandtmålning. Drunknar gör bara den som med dagliga klagosånger förgiftar sitt eget och sin omgivnings liv. Drunknar gör bara den som tror att simkunnigheten ska rädda henne.

Varför skriver jag själv? För att inte drunkna, för att inte låta illusioner sänka mig, förvridna speglar fylla mig med lögn, klagosånger infektera min strupe. Ändå kan artrosen och artriten få mig att gnälla invärtes. Dra mig tillbaka, försöka hitta en någorlunda skonsam sitt- eller liggställning. Det är svårt dessa tidiga julidagar. Ett barnbarn fyller tolv idag, hon är uppfylld av livets glädje. Ett nytt barnbarn är en dryg vecka gammal idag. Vad vet han om smärta och sorg? Förhoppningsvis ingenting efter förlossningens och födelsens kamp, eftersom hans dagar ramas in av stränga och basala rutiner. Ätandet och sovandets rutiner.

Jag borde gå tillbaka till Zenta Maurina. Jag borde gå tillbaka till de texter som håller uppe. Inte tröstar men håller uppe. Trösten kan ju också vara en drog. Och då vill jag inte ha den. Jag ser mig omkring i familjekretsen och jag ser mig omkring bland andra människor.

Så kan jag överleva den tid som finns kvar av ett människoliv.