För det andra: finns det en bortre gräns för denna acceptabla satir? Jag vet inte. Men rent allmänt brukar jag svara att gränsen för all yttrande- och tryckfrihet går vid uppmaningen eller uppviglingen till våld. Jag godtar inte att man triggar andra människor att vandalisera, våldta, misshandla eller döda. Det är självklart fenomen som man inte kan tillåta sig att trycka/sprida eller visa.
Publikationen ifråga säger: "Historieförfalskning: hur tyskarna gjorde sig själva till andra världskrigets offer." Det har jag svårt att förstå innebörden av. På vilket sätt har "tyskarna" gjort det? Vilka tyskar? Hela folket, tv-bolaget eller Angela Merkels regering. Det som sägs ha utlöst den här "fejden" ska vara en tysk tv-serie som en polsk diplomat i Tyskland tyckt illa om. Skälet skulle enligt uppgift vara att man i nämnda serie visar antisemitiska polacker. Och så rullar den på, den mediala showen. Hur vore det om man sakligt diskuterade den tyska skulden gentemot Polen och hur polacker av mer seriöst slag diskuterar den? Jag tror att det skulle leda framåt, medan showen gör det motsatta. Men det ska den naturligtvis ändå få göra. Jag tycker att bilden på Merkel är lika motbjudande som de bilder grekiska och cypriotiska demonstranter burit omkring på där de jämför henne med Hitler. Men det spelar ingen roll. Friheten att framställa och visa dem är självklar. Liksom friheten att hårt kritisera dem. Den samtida tysklandshetsen är för övrigt också mycket motbjudande och leder inte till något gott.Vi ser förresten inte särskilt ofta Putin klädd i Gulagfångkläder, franska ledare framställda som arabmördare, italienare som krigshetsare eller britter som kolonialherrar. Men med tyska ledare, inte minst Merkel, tycks det mesta vara helt inom ramen för den politiska korrektheten.
Till sist: lite lustigt är det ändåatt hon framställs som lägerfånge. Hade logiken fungerat bättre skulle hon förstås ha varit en lägervakt med piska i höger hand.
4 kommentarer:
Jag är benägen att hålla med dig Thomas.
Detta är en reaktion på vad vissa kretsar i Polen anser vara tysk historieförvrängning i tv-serien "Unsere Mütter, Unsere Väter" och särskilt då en scen där en enhet ur Hemarmén (Armia Krajowa) ska ha agerat anti-Semitiskt.
Jag förstår inte vissa polska reaktioner då det ju fanns antisemitiska element i den polska motståndsrörelsen, därom råder inga tvivel. Möjligen kan man ifrågasätta varför seriens skapare valde att just skildra en sådan scen och ingen där polska katoliker och för den delen enheter ur den polska motståndsrörelsen hjälpte polska judar. För polacker var det ju belagt med dödsstraff att hjälpa judar över huvud taget.
Ser just att Artur Szulc berättat om "Unsere Mütter, Unsere Väter" där polska motståndsmän skildras som utpräglade och aggressiva antisemiter. Även en amerikansk ockupationsofficer skildras, låt vara i förbigående, som en mycket osympatisk typ och med en f.d. gestapoman som medarbetare.
Det var en omskakande serie eftersom den var så oerhört realistisk (utan att nu ta ställning till scenerna med de polska motståndsmännen). Det fanns naturligtvis "special effects" men man hade hela tiden känslan av att "just så här kunde det ha varit." Det var definitivt inget hollywoodaktigt över krigsscenerna.
Men jag tyckte ändå att serien lämnade litet konstig eftersmak. Visst fanns det nazistiska skurkar i filmen men det dolda budskapet är kanske trots allt "vad skulle vi ha gjort då?"
En mera adekvat fråga kunde ju vara: vad skulle jag ha gjort?
Detta ursäktar ju inte den polska tidsskriftens motbjudande övertramp av samma typ som vi dagligen ser nu från medelhavsländerna.
Artur och Bengt, tack för era kommentarer. Jag har ju inte sett serien så den kan jag inte i detalj ha uppfattningar om. Det var ju omslagsbilden som gjorde mig arg. Det står mig upp i halsen att man ska behöva ta till sådana grepp för att försvara "sin sak". Historikerna har väl tämligen väl klargjort hur skulden i förintelsen ser ut. Och du Artur bidrar till att nyansera och upplysa med ditt författarskap.
Sedan tycker jag att Bengts fråga är den viktigaste i alla sammanhang som detta: Vad skulle jag ha gjort? Den frågeställningen ser man alldeles för sällan.
Det är alltid svårt att förstå vad som talar till varje enskild människa, på "vägen" att bli... klokare?
Själv har jag svårt för alla sorters buskis. Men från att ha tyckt att det var ytterst pinsamt - lämnar jag det idag därhän, till den del av verkligheten som det hör hemma i.
Och tycker mig ibland förstå, en liten del av dess funktion...
Skicka en kommentar