tisdag 2 april 2013

Henrik Arnstad: Älskade fascism (Norstedt)

När jag läser Henrik Arnstads bok om fascismen sätter jag både frågetecken och utropstecken i kanterna. När han berättar om utdikningen av italienska malariaträsk kallar han det typiskt fascism. Det indikerar att han inte förstått varför det var en stor, mänsklig vinst när det moderna samhället lyckades utrota många av dessa europeiska helveten. Arnstads tes är att det är typisk fascism därför att denna ideologi alltid först vill förstöra innan den bygger upp. Då får man väl hälsa och tacka för förstörelsen av träskmarkerna.Så här skriver han:
"Att bekämpa träsken som uttryck för degenerering, förfall och sjukdom var ingen tom symbolhandling för fascismen. Det var ideologins hjärta. Nedkämpning och pånyttfödelse som en enda enhet."
Men om det nu helt enkelt var en handling ägnad att sätta stopp för just livsfarliga sjukdomar? Fascism? Jag har sett samma politik praktiskt tillämpad i Albanien och Israel. Skulle det i det albanska fallet vara ett uttryck för stalinism och i det israeliska för sionism?

Och om Guantanamo skriver han att det är "ett koncentrationsläger". Nog blir man fundersam. Det hjälper inte att Guantanamo är en motbjudande företeelse - det yttersta tecknet på rättslöshet inför kriget mot terrorismen - men något koncentrationsläger är det inte. Det finns rätt många saker i hans bok som glider ner i något som pendlar mellan vagheter och dumheter. De få recensioner jag läst pekar på liknande saker.

En liten men viktig sak noterade jag redan på omslagsfliken. Arnstad har presenterat sig som historiker men kritiserats för det. Nu blir presentationen en annan, vilket tyder på att förlaget tagit till sig kritiken. Där står det nämligen att han "är historievetenskaplig skribent". Det borde väl räcka?

Bokens sista ord har jag stött på tidigare, men visste inte att det var André Malraux som yttrat dem. Jag finner själva tankegången motbjudande och vägrar tro på den. Så här lyder orden:
"En man som är både aktiv och pessimist är antingen fascist - eller också kommer han att bli det snart."
Själv aktiv pessimist - eller som vi brukar säga här, kämpande pessimist - värjer jag mig mot påståendet. Helt enkelt därför att det är oriktigt. Men på något besynnerligt vis passar det in i Arnstads världsbild och historiesyn.

Här skriver Olle Svenning i DN, och här finns Svenskans recension.