Det var 1980-tal. Polen lydde under krigslagar. Läget var minst sagt svårt. Något ville man bidra med, inte bara vackra ord. Resan
med tryckplåtar, färg och annan utrustning till Solidaritet var
gastkramande. Varje gång jag ser en stork minns jag min egen rädsla i
kön fram till gränskontrollen när vi kommit av färjan. Tungt beväpnad
militär sökte igenom bilarna, i den framför oss tog man ut ett paket
blöjor och sprättade upp det.
Jag var alldeles säker på att vi skulle åka fast. Det gjorde vi inte. Han som körde bilen hade starkare nerver än jag och övertygade militärerna om att vi kommit till Polen för att leta vackra kvinnor. “Ni är välkomna” sa de. Vi skruvade upp Suzanne Vega i bandspelaren och körde mot skogarna där vi skulle lasta om, inför leveransen i Szczecin.
Bilderna är från resan i norra Polen. De är tagna av mig och min dåvarande svåger som körde bilen. Längst ner sker omlastning av den underjordiskt tryckta litteratur som syns på bilden ovanför.
Förtydligande: i den preparerade bilen hade vi i hålrummen (under sätena och i dörrarna) tryckeriutrustning med ner till Polen, och i samma utrymmen hade vi illegalt tryckt litteratur med oss hem, för en utställning som Solidaritet skulle arrangera i Paris.
5 kommentarer:
Hej Thomas,
Kul att läsa dig igen. Bedriver du fortfarande understundom förlagsverksamhet?
Hej Oscar. Nej, det gör jag inte. Har bara givit ut tre av mina egna böcker genom bloggen, det är allt.
Många svenskar gjorde fina insatser för Solidaritet under 1980-talet.
Märkligt att de erfarenheterna inte gjorde att Sverige och Polen närmade sig varandra. För den genomsnittlige svensken kan Polen likaväl ligga i Asien, eller på en annan planet.
Artur, det är säkert sant som du säger. Och det är ju bedrövligt. Jag tänker inte minst på all den litterära rikedom Polen skänker oss.
Själv minns jag att DDR-gränsvakterna, hoppade på sätena och körde speglar under bilen. Ett par månader efter die Wende. Antar att det mest var nostalgi... show off?
Precis som när de efter några dagars förhör på 70-talet, ändå släppte min exman som flytt på 60-talet. Allt var inte vad det såg ut som...
Skicka en kommentar