I denna nyutgivna bok bestående av några essäer och ett brev återkommer två centrala begrepp: lidandet och olyckan. Vid ett första betraktande kan de se ut som blott två likartade begrepp, men för Simone Weil står de för något väsentligen annat. Essäerna är de två korta Oordnade tankar kring Guds kärlek och Oordnade reflexioner om Guds kärlek, samt den betydligt längre Guds kärlek och olyckan, samt Brev till Joë Bousquet.
”Människolivets stora gåta är inte lidandet, utan olyckan” skriver hon. Denna syn präglar de teologiska resonemangen hos henne. Förklaringen ger hon, i det att olyckan är ”livets rotlöshet”, men den tycks förutsätta lidandets närvaro eftersom endast det kan ”fjättra tanken”.
Simone Weil vet förstås detta utifrån sitt eget liv, sin egen kropp. Och hon utvecklar det i Brev till Joë Bousquet, där hon understryker att hon sedan lång tid plågas av en smärta ”kring nervsystemets centrala punkt”, som även finns kvar under sömnen. I detta tillstånd var hon fabriksarbetare under ett knappt års tid. Det finns utförligt skildrat i Simone Pétrements biografi (original La vie de Simone Weil I – II, 1973) i svensk översättning av Eva Alexandersson och med förord av Gunnel Vallqvist). Hennes tillstånd förvärrades av ett arbete i ”den miserabla mänskliga massa” som omgav henne, och då talar hon om en särskild slags olycka, den sociala förnedringen, som gör att hon upplever sig själv som slav.
”Jag tror att drömmeriet utgör roten till det onda, kanske för alla människor, men i synnerhet för dem som har vidrörts av olyckan”, skriver hon vidare i ett resonemang som i flera olika formen upprepas i boken.
Det är ett faktum att Simone Weil hade ett mycket kluvet förhållande till den kristna kyrkan som institution. Det bottnar inte bara i hennes judiska identitet. Här finns en passage i bokens första essä som pekar på något viktigt, nämligen att själva kyrkobyggnaden inte är nödvändig för det hon kallar "denna övernaturliga verkan":
”Men vi är inte alltid i kyrkan, och det är i högsta grad önskvärt att denna övernaturliga verkan, som avlägsnar det onda, kan komma till stånd också i det vardagliga livets rum, i synnerhet på arbetsplatserna.”
Med den här boken påminns vi om Simone Weils betydelse. Inte sällan under läsningen vill jag fortsätta med andra verk av henne.
Simone Weil med Lanza del Vasto, Marseille 1941
3 kommentarer:
Vid ett tidigare tillfälle då du också publicerat material om Simone Weil tillät jag mig påpeka att det något problematiska i hennes förbehåll (men det var mer än bara förbehåll) mot Kyrkan var att de gällde sådant som Kyrkan ärvt från det Weil kallade "Gamla testamentet", d v s det judiska arvet. Kort sagt hennes icke obetydliga antijudaism. Personligen har jag allt tyst stor uppskattning för hennes verk från tidigt 30-tal; lärdomen, skarpsinnet, det kritiska tänkandet är redan klart närvarande där, men antijudaismen saknas. Den kom senare.
Tack Ervin, du har naturligtvis helt rätt i detta. I just den här boken är det inte tydligt, men jag vet ju att det förhåller sig så.
Det ska naturligtvis stå " hyst stor uppskattning ..."
Skicka en kommentar