Per Henrik Wallin (1946 – 2005)
”Den riktiga musiken hörs ännu inte, ännu
bekämpas den”
People, klassikern med sin sångbarhet, plötsligt lyder
den som en anakronism i ett sammanhang där de egna kompositionernas komplexitet
dominerar. Så lär jag mig något nytt, när jag lyssnar till albumet One Knife
is Enough, Per Henrik Wallin blir mer än det han var med Mandelstam,
det första jag lyssnade till. Solopianot visar mig en annan människa än
gäng-ledaren, en man i ständigt utforskande av det ensamma pianots klang och
ton, en sökare med fingrar och tankar.
Bengt Emil Johnson hade satt mig på
spåret. Jag förstod efter att ha läst hans essä-dialog med Wallin i Artes,
att jag hade fått upp ögonen för en själsfrände:
”Wallin har ofta, och med rätta,
beskrivits som rebellisk, en energisk opponent mot och kritiker av inte bara
det vi brukar kalla ’musiklivet’ utan också samhällsförhållanden i vid mening”.
Och Wallin själv bekräftar:
”Bluesens karaktär är, och måste
vara, djupt samhällskritisk. Den loskar och bespottar som Artaud men den
svänger, den förbinder. Och den tröstar.”
Och:
”I tredje riket var det tyst men
skränade gjorde det. I Sverige är det tyst men skränar gör det.”
I sitt betraktande av samtiden
formulerar Wallin musiken som anti-tes, eftersom annat än ”riktig musik”
dominerar ljudbilden. För Wallin är storstadsbullrandet, rockmusiken och Bert
Karlsson var och en, på sitt sätt, en del av problemet. Han frågar sig om Gud
finns i musiken och bilarna i djävulen, och visar att de infernaliska bevisen
för vår civilisations omusikalitet är ett slags skändande av det mänskliga: ”Att
ingen sörjer. Vart tog musiken vägen?”.
Bengt Emil Johnson understryker att
Wallins civilisationskritik kan födas bara genom en blick ut genom
köksfönstret. Det är en kritik som har sin utgångspunkt lika mycket i
litteraturen som i musiken. Hos Mandelstam och Vilhelm Ekelund, hos
Dostojevskij och Harry Martinson finns denna antites som kanske kan bli
människans räddning. Den står i motsättning till civilisationen som skändar och
bullrar.
Ungefär så såg utgångspunkten ut, när
jag i december 2004 sände mitt första brev till Wallin, med min bok Den
tysta zonen. Svaret kom omgående, vi hade hittat en gemensam grund för
diskussion. Samtidigt anslöt sig saxofonisten Stefan Isaksson som spelar i
Wallins Gang. Vi tre började sända brev till varandra, diskussionerna
böljade mellan oss. Wallin fattade sig kort, skrev alltid för hand. Stefan
sände maskinskrivna brev, han sände mail och vykort.
Så fick jag
privilegiet att i en och samma vända lära känna två människor. Samtidigt som
Per Henrik Wallin blev en levande människa för mig, blev Stefan Isaksson det.
Mitt liv i litteraturen mötte här två liv i musiken, den som stod mig så nära
och som varje dag befruktade mina tankar: jazzen.
Vid lucia skrev Wallin sitt första brev
till mig, en lägesrapport om hur han ”sitter och petar i partitur”.
Stämningen stämmer överens med artikeln i Artes: ”Ringvägen tjuter av
brandkårer, ambulanser och snutbilar. Röster hörs dock mera sällan”.
Men efter en soloturné i februari är
tonen en annan:
”Det är många lyssnare, det är värt
alltsammans. Vad fan! Allt gott! Solen lyser i alla fall.”
I musiken fanns själva hans andning. I
sitt sista brev till mig, skrivet 23 maj 2005 sedan diagnosen överlämnats och
han inte har långt kvar att leva, finns mycket konsekvent också en fråga
formulerad i ett enda ord: ”Musiken?”. Just musiken, vad som skulle ske med
den, om den skulle vara möjlig att utöva, tycktes vara hans sista stora
bekymmer. En konstnär låter tankarna vila i konsten. Utan den är han inte
människa. Hans omtanke om det skapade är därmed också en omtanke som innesluter
allt det andra: familjen, vännerna, maten, drycken, hemmet.
Mandelstam blir den första
plattan jag lyssnar till. Jag får den ungefär samtidigt med att en timslång
konsert med gänget visas i svensk tv. I musiken och bilderna skapas min
förståelse av Wallins musik.
Musiken är en ström, som vore den en
wallinsk replik till James Joyce´s medvetandeström, den framvällande,
lavaliknande berättelsen, också här i musiken en helhet bestående av alla sina
tonala komponenter, ett femtontal av Sveriges kanske främsta jazzmusiker. Deras
respektive solon vävs in i helheten, blir en del av strömmen, som drivs fram av
trummornas vackra rytm (och ändå är det i Wallins pedallösa piano den eruptiva
kraften finns). Det är ett stort band, ett gäng, men det låter då inte
”storbandsjazz” om det. Här finns en underliggande harmoni som sedan
instrumentalisterna bråkar, kommunicerar och samspelar med, i lika hög grad som
de lägger sina solon högst personligt: ur gruppen träder individerna fram, med
olikartade temperament och klang, ömsom mjukt och sångbart, ömsom busigt och
uppkäftigt.
Vi skulle ha träffats sommaren 2005. 13 kilometer öster om mitt hem
ligger Åhus, där Wallins mor fortfarande lever. Han brukade själv tillbringa en
vecka i Furuboda, njuta tystnaden och dofterna vid havet, samt ge en konsert på
Aoseum inne i Åhus. Han längtade verkligen dit, i två brev skrev han lyriskt om
platsen. ”Roligt att vi kan sammanstråla i sommar, jag längtar verkligen
efter augustiveckan i Furuboda: tallarna, vråken, havet, tystnaden. No
Music!”. Furuboda var för honom, förutom
vilan i miljön och dofterna också ”rara och vänliga människor”. Han
berättade att Tollarparn brukade hälsa på honom där.
Att minnas en människa som man inte har träffat, går det? Ja, det går
lika bra som att minnas en gestalt ur litteraturen, en refräng i något
sångbart, en bild eller en utsikt. Jag minns Wallin just därför att det som såg
ut som om vi hade börjat nosa på en verklig vänskap. Det är stort nog.
(Ur min bok Stormar och vilopunkter, 2006)
(Ur min bok Stormar och vilopunkter, 2006)
1 kommentar:
Tack för denna repris.
En mycket fin och rörande bild av hur verklig vänskap kan växa fram och hur den i sin tur kan hjälpa oss att vaska fram det väsentliga i livet. Jag lånar Wallins ord och säjer allt gott. Solen lyser i alla fall, även om det tidvis är svårt att se.
Skicka en kommentar