Att läsa ord och höra musik, att lära känna en människa

Per Henrik Wallin (1946 – 2005)

”Den riktiga musiken hörs ännu inte, ännu bekämpas den”

People, klassikern med sin sångbarhet, plötsligt lyder den som en anakronism i ett sammanhang där de egna kompositionernas komplexitet dominerar. Så lär jag mig något nytt, när jag lyssnar till albumet One Knife is Enough, Per Henrik Wallin blir mer än det han var med Mandelstam, det första jag lyssnade till. Solopianot visar mig en annan människa än gäng-ledaren, en man i ständigt utforskande av det ensamma pianots klang och ton, en sökare med fingrar och tankar.

         Bengt Emil Johnson hade satt mig på spåret. Jag förstod efter att ha läst hans essä-dialog med Wallin i Artes, att jag hade fått upp ögonen för en själsfrände:

         ”Wallin har ofta, och med rätta, beskrivits som rebellisk, en energisk opponent mot och kritiker av inte bara det vi brukar kalla ’musiklivet’ utan också samhällsförhållanden i vid mening”.

         Och Wallin själv bekräftar:

         ”Bluesens karaktär är, och måste vara, djupt samhällskritisk. Den loskar och bespottar som Artaud men den svänger, den förbinder. Och den tröstar.”

         Och:

         ”I tredje riket var det tyst men skränade gjorde det. I Sverige är det tyst men skränar gör det.”

         I sitt betraktande av samtiden formulerar Wallin musiken som anti-tes, eftersom annat än ”riktig musik” dominerar ljudbilden. För Wallin är storstadsbullrandet, rockmusiken och Bert Karlsson var och en, på sitt sätt, en del av problemet. Han frågar sig om Gud finns i musiken och bilarna i djävulen, och visar att de infernaliska bevisen för vår civilisations omusikalitet är ett slags skändande av det mänskliga: ”Att ingen sörjer. Vart tog musiken vägen?”.

         Bengt Emil Johnson understryker att Wallins civilisationskritik kan födas bara genom en blick ut genom köksfönstret. Det är en kritik som har sin utgångspunkt lika mycket i litteraturen som i musiken. Hos Mandelstam och Vilhelm Ekelund, hos Dostojevskij och Harry Martinson finns denna antites som kanske kan bli människans räddning. Den står i motsättning till civilisationen som skändar och bullrar.

         Ungefär så såg utgångspunkten ut, när jag i december 2004 sände mitt första brev till Wallin, med min bok Den tysta zonen. Svaret kom omgående, vi hade hittat en gemensam grund för diskussion. Samtidigt anslöt sig saxofonisten Stefan Isaksson som spelar i Wallins Gang. Vi tre började sända brev till varandra, diskussionerna böljade mellan oss. Wallin fattade sig kort, skrev alltid för hand. Stefan sände maskinskrivna brev, han sände mail och vykort.

Så fick jag privilegiet att i en och samma vända lära känna två människor. Samtidigt som Per Henrik Wallin blev en levande människa för mig, blev Stefan Isaksson det. Mitt liv i litteraturen mötte här två liv i musiken, den som stod mig så nära och som varje dag befruktade mina tankar: jazzen.

         Vid lucia skrev Wallin sitt första brev till mig, en lägesrapport om hur han ”sitter och petar i partitur”. Stämningen stämmer överens med artikeln i Artes: ”Ringvägen tjuter av brandkårer, ambulanser och snutbilar. Röster hörs dock mera sällan”.

         Men efter en soloturné i februari är tonen en annan:

         ”Det är många lyssnare, det är värt alltsammans. Vad fan! Allt gott! Solen lyser i alla fall.”

         I musiken fanns själva hans andning. I sitt sista brev till mig, skrivet 23 maj 2005 sedan diagnosen överlämnats och han inte har långt kvar att leva, finns mycket konsekvent också en fråga formulerad i ett enda ord: ”Musiken?”. Just musiken, vad som skulle ske med den, om den skulle vara möjlig att utöva, tycktes vara hans sista stora bekymmer. En konstnär låter tankarna vila i konsten. Utan den är han inte människa. Hans omtanke om det skapade är därmed också en omtanke som innesluter allt det andra: familjen, vännerna, maten, drycken, hemmet.

         Mandelstam blir den första plattan jag lyssnar till. Jag får den ungefär samtidigt med att en timslång konsert med gänget visas i svensk tv. I musiken och bilderna skapas min förståelse av Wallins musik.

         Musiken är en ström, som vore den en wallinsk replik till James Joyce´s medvetandeström, den framvällande, lavaliknande berättelsen, också här i musiken en helhet bestående av alla sina tonala komponenter, ett femtontal av Sveriges kanske främsta jazzmusiker. Deras respektive solon vävs in i helheten, blir en del av strömmen, som drivs fram av trummornas vackra rytm (och ändå är det i Wallins pedallösa piano den eruptiva kraften finns). Det är ett stort band, ett gäng, men det låter då inte ”storbandsjazz” om det. Här finns en underliggande harmoni som sedan instrumentalisterna bråkar, kommunicerar och samspelar med, i lika hög grad som de lägger sina solon högst personligt: ur gruppen träder individerna fram, med olikartade temperament och klang, ömsom mjukt och sångbart, ömsom busigt och uppkäftigt.

Vi skulle ha träffats sommaren 2005. 13 kilometer öster om mitt hem ligger Åhus, där Wallins mor fortfarande lever. Han brukade själv tillbringa en vecka i Furuboda, njuta tystnaden och dofterna vid havet, samt ge en konsert på Aoseum inne i Åhus. Han längtade verkligen dit, i två brev skrev han lyriskt om platsen. ”Roligt att vi kan sammanstråla i sommar, jag längtar verkligen efter augustiveckan i Furuboda: tallarna, vråken, havet, tystnaden. No Music!”.  Furuboda var för honom, förutom vilan i miljön och dofterna också ”rara och vänliga människor”. Han berättade att Tollarparn brukade hälsa på honom där.

Att minnas en människa som man inte har träffat, går det? Ja, det går lika bra som att minnas en gestalt ur litteraturen, en refräng i något sångbart, en bild eller en utsikt. Jag minns Wallin just därför att det som såg ut som om vi hade börjat nosa på en verklig vänskap. Det är stort nog.

(Ur min bok Stormar och vilopunkter, 2006)