Bokens omslagsbild är tagen i Lissabon av Krass Klement |
Søren Ulrik Thomsen: En hårnål klemt inde bag
panelet – notater fra eftertiden (Gyldendal)
En dansk urban flanör,
därtill poet, möter mig i Søren Ulrik
Thomsens nya bok som utkommer idag. Den innehåller både kortare och längre
prosatexter, vissa av dem befinner sig nära den poetiska impressionen, andra är
essäistiska, och till det kommer något som jag läser som dagbokstexter om livet
i Köpenhamn.
Det är ju den postmoderna staden som är platsen för Thomsens nya bok, staden som i vissa avseenden bara finns som
minnen av en svunnen tid, ett rivningsraseri och nybyggnation, men också staden
som den fasta förankringen för människorna som lever och verkar i den.
Thomsens bok kunde kallas för
en samtida mätare av hur seder, traditioner, kulturer försvunnit och ersatts
av annat. Man blir därför en främling i det man betraktat som sitt. Thomsen har
en skarp blick när han vandrar i staden. Han ser sådant som för andra ligger
dolt bakom stress och omedvetenhet.
Ta nu bara detta med kramen,
den som blivit regel iställer för undantag. Kramen som hälsningsritual är vi
många som är obekväma inför. Vi kramar de människor som står oss allra närmast,
i familjen och vänkretsen, men liksom Thomsen avstår jag att krama en människa
jag aldrig mött, eller som rentav ger mig en känsla av obehag.
Att klä och föra sig anständigt
är ett annat av Thomsens ämnen. Han menar att man i takt med att man blir äldre
måste klä sig så att man håller förfallet stången med god hygien och nystrukna
skjortor. Han står inte ut med alla trasiga jeans och t-shirts han möter,
eftersom de ofta sitter på människor som inte förstått att de åldrats och att
ungdomens ”mode” bara gör dem ännu äldre: ”Men er en ung kvinde klædt i forårets
vagabondmode lige til at spise, ligner en lidt ældre i samma outfit bare en bums.” Jag
delar den uppfattningen och tror att det vi ser och möter hänger ihop med den
omfattande infantiliseringen av våra samhällen. På samma sätt som stil och
medvetna klädval försvinner så gör all vuxenauktoritet det, såväl i hemmen som
i skolan.
Att möta läsare – också de
överraskande – blir väldigt fint skildrat i boken. Bland annat möter han två
propagandister för Jehovas vittnen på stan, de båda betygar honom sin vördnad
efter att ha varit på en av hans uppläsningar, och när han passerar en beryktad
källarkiosk där det både säljs narkotika och förmedlas prostitution ser han ”tre
kronragede unge invandrerfyre med tatoveringer helt om i nakken” och en av dem
ropar ”Er det ikke dig, der har lavet København Con Amore?”, och sedan vid ett bekräftande från Thomsen lägger till ”Den bog er fed, mand”.
Dessa berättelser är äkta och gripande.
Tre fenomen som Thomsen
skriver om förtjänar att kommenteras. Alkoholismen är det första. Han menar
uppenbarligen att alkoholisten själv är skyldig till sitt tillstånd. Om någon
hänvisar till inre demoner avfärdar Thomsen det som den ”utålelige klishé, som
jo blot er en eufemisme for en drukmås” och han tvekar inte att deklarera att
han ser en ”sentimentalisering af den alkoholiserede kunstner.” På ett annat
ställe i boken talar han om ”de midaldrende mænd af min generation, der efter et liv
med lægeordineret
psykofarmaka spædet
op med masser af alkohol blivit fundet grotesk overvægtige og pludseligt døde i deres små
lejligheder”.
Gnällandet som livsstil är
det andra. Här tycker jag att Thomsen träffar alldeles rätt, men så är det ju
inte heller någon svårighet att fastställa gnällandets konsekvenser. Om man
bara ser sig själv i spegeln hela tiden och betraktar sitt liv som ett
misslyckande, därtill orsakat av ”den andra”, är det klart att en sådan
människa aldrig talat om annat än sina egna tillkortakommanden. Han eller hon
förlorar alla sina vänner, ja ibland också hela sin familj, för ingen orkar
lyssna på gnällandet varje dag. Thomsen: ”Men fordi mange mennesker , som
vitterlig har haft modgang, tit har bidraget til deres egen onde skæbne ved at rase og
jamre og derved støde
alle fra sig, ved man instinktivt, at den mindste barnagtighed fra ens egen
side kun vil gøre alting værre
og minske muligheden for, at den nogensinde infinder sig, den store dag, hvor
retfærdigheden sker fyldest”.
Precis så förhåller det sig!
Missunnsamheten, avundsjukan är det tredje. I konstnärskretsar finns det alltid en aktiv avundsjuka. Man kan
missunna en kollega ett stipendium, man kan missunna den som fått en bra
recension. Det är en märklig mekanism som tycks ta det negativa som
utgångspunkt för den egna positionen. Thomsen skriver på flera ställen i boken
om fenomenet: ”Og problemet med misundelsen er da heller ikke denne såre
menneskelige følelse
i sig selv, men at skammen forviser den til et udsted i bevidstheden , hvorfra
den kan regere fra sin sorte tron. Man må være modig nok til at overfor sig selv at vedstå
sin egen giftige misundelse, så den kan civiliseres og holdes i kort snor…”
Slutligen vill jag nämna en
lite längre essäistisk text i boken, den handlar om Botho Strauss och hans Tilltagande
bocksång (Anschwellender Bocksgesang) från 1993.
Thomsen är inte enig med
Strauss, han tycker rentav att hans högerposition bara är en spegelbilden av
vänsterpositionen. Och han säger att Strauss texter, liksom Adornos och
Horkheimers, består av ”svindlande själsaristokratism”. Den positionen placerar
honom i ett elfenbenstorn, att han misstar demokrati för ”skendemokrati”.
Strauss använder ord som ”historiens oblodigaste våldsherradöme”. Nej, säger Thomsen, mina erfarenheter visar
tvärtom att inget samhälle, historiskt sett, varit så fritt, materiellt
betryggande, fredligt och rättvist som det nuvarande Europas.
På den punkten öppnar Thomsen min oppositionslust; dessa fastslagna synpunkter kan både ifrågasättas och fungera som utgångspunkt. Vad betyder till exempel den rasande snabba demografiska förändringen just i Europa, för fred, demokrati och frihet? Jag vågar hävda att den utgör ett direkt och livsfarligt hot som den europeiska politikerklassen med öppna ögon lagt grunden till. Däremot kan jag le igenkännande när Thomsen citerar Helmut Schmidt för att ha sagt, att ”om man har visioner, bör man gå till doktorn”. Några visioner är inte heller nödvändiga för möjligheten att konfrontera den sortens samhälle som Botho Strauss beskriver i sin essä. Thomsen avslutar sin essätext med en uppmaning om att vi ska ta dessa texter på allvar. Det gör vi också med Thomsens egna.
På den punkten öppnar Thomsen min oppositionslust; dessa fastslagna synpunkter kan både ifrågasättas och fungera som utgångspunkt. Vad betyder till exempel den rasande snabba demografiska förändringen just i Europa, för fred, demokrati och frihet? Jag vågar hävda att den utgör ett direkt och livsfarligt hot som den europeiska politikerklassen med öppna ögon lagt grunden till. Däremot kan jag le igenkännande när Thomsen citerar Helmut Schmidt för att ha sagt, att ”om man har visioner, bör man gå till doktorn”. Några visioner är inte heller nödvändiga för möjligheten att konfrontera den sortens samhälle som Botho Strauss beskriver i sin essä. Thomsen avslutar sin essätext med en uppmaning om att vi ska ta dessa texter på allvar. Det gör vi också med Thomsens egna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar