 |
| Foto: Astrid Nydahl |
En
turkisk kvinna är sedan åtta år bosatt i Sverige som gästforskare. Özge Öner heter hon,
och hon är ekon dr, Institutet för Näringslivsforskning. Hon häpnar över
den svenska debatten om nyårsnattens alla övergrepp från arabiska och asiatiska
män mot europeiska flickor och kvinnor. Hon berättar om konkreta saker i sin debattartikeln i dagens Svenskan. Jag citerar här, men rekommenderar läsning av artikeln i sin helhet:
Alla turkiska kvinnor jag känner upplever det som en ständig kamp att åka med kollektiva transportmedel, eftersom man måste skydda sig från tafsande män. Det är så pass vanligt att jag inte kan minnas hur gammal jag var när jag lärde mig att ha ögon i nacken. Och då är Turkiet, återigen, ett förhållandevis modernt land inom den islamiska världen. Jag kan inte föreställa mig hur det måste vara att leva som kvinna i andra delar av Mellanöstern.
Men det är inte bara religion och kultur som har betydelse, utan även att statliga institutioner sanktionerar övergrepp på kvinnor. ”Kvinnan ska inte skratta högt inför hela världen utan bevara sin anständighet”, sa Bülent Arınç, Turkiets före detta biträdande premiärminister och medgrundare av regeringspartiet AKP, så sent som 2014. Samma år menade premiärminister Tayyip Erdoğan, nu Turkiets president, att man ”inte kan ställa kvinnor och män på samma nivå – det är mot naturen”. När 17-åriga Münevver Karabulut 2009 hittades i soporna efter att ha blivit våldtagen och dödad av sin pojkvän med hjälp av dennes familj, hävdade Istanbuls dåvarande polischef att ”hennes föräldrar borde ha övervakat sin flicka bättre”. 2013 sa Ömer Tuğrul İnançer, en advokat och muslimsk opinionsbildare, i statstelevisionen att ”det går emot hövligheten att tillkännage sin graviditet med en trumpetstöt – kvinnor ska inte gå på gatorna med sådana magar”. Men det förvånade givetvis ingen att det i statsmedier ansågs vara ”skamligt” att vistas utomhus som gravid kvinna. I ett land som Turkiet är det inte ovanligt att statliga institutioner ger sitt tysta medgivande till våld mot kvinnor.
3 kommentarer:
Gott att läsa! Tyvärr tror jag inte att det påverkar svenska eller andra europeiska identitetspolitiserade radikalfeminister. Vansinnet, masspsykosen eller vad vi nu ska benämna det, sitter nog betydligt djupare än så. Den inverterade rasismen sitter nog i ryggmärgen.
Det här får mig att tänka på Güldane, min turkiska väninna och före detta kollega här på universitetet i Zagreb. Efter att hon avslutat sin tjänstgöring här kom hon tillbaka en sommar och vi träffades och hon presenterade sin blivande man, en australiensare, för mig. Jag blev lite förvånad för jag tyckte på något vis att han inte var riktigt "i nivå" med henne. Kanske märkte hon detta och jag minns att hon flera gånger på ett nästan övertydligt sätt sa till mig: He respects me.
Staffa, radikalfeminismen blir i dagens situation dubbelt farlig.
Bodil, den kommentaren från henne säger allt, man behöver inget tillägga.
Skicka en kommentar