Lubba i London

Foto: Astrid Nydahl

Man har överblick i maghöjd, man noterar att de flesta stiger på bussen ungefär likadant, med ett resekort i ena handen och något tungburet i den andra. Stressnivån är hög. Lubbaren sänker sig ner i ett säte, redo att rusa vidare så fort det lämpar sig.

Foto: Astrid Nydahl

Färgerna, ljusen faller samman i ett virrvarr som återspeglar det mänskligt inre. Inga bilder är nu tydliga. Allt har präglats av något som liknar grå starr. Denna åkomma präglar stadsbilden, den kan inte återgå till normaltillståndet utan anpassar sig hela tiden till betraktarens förväntningar.

Foto: Astrid Nydahl

Lubbaren är sig själv nog. Den lubbande tappar kontakten med omgivningen. Mångmiljonstaden förvandlas till glaskupa, inom vilken den lubbande befinner sig. 

Allt detta är skäl nog att vara tacksam för den sjukdom som slagit ut benen. Oförmögen att lubba, oförmögen att hänga på massan vandrar jag sakta i London. Och det är då det sker: bilden klarnar, konturerna återkommer och allt jag möter ser mig i ögonen, oavsett om det är en människa, ett rum eller en byggnad.

Foto: Astrid Nydahl