Att inte låta sig inlemmas

Foto: Astrid Nydahl

”Från olika håll i staten och samhället görs försök att ta den enskilde individen i anspråk och att inlemma honom eller henne i systemet. Skogsvandrare är den som beslutat sig för att göra motstånd, som vägrar att låta sig inlemmas, som hävdar sin frihet som enskild individ.” 

(Carl-Göran Heidegren i Ernst och Friedrich Georg Jünger: två bröder, ett århundrade)

Varje gång det svenska samhället blottar sin korrupta och likriktade politiska miljö går det som ett sus av häpnad genom det. I offentligheten ser det ut som om ingen någonsin redan haft kunskap om hur det ser ut och hur det fungerar. Det är naturligtvis en viktig beståndsdel av den offentliga lögnen. Myten om demokratin göds varje dag i alla politiska miljöer – ledarsidornas skribenter och riksdagens ledamöter är alla skuld till att den överlever. Hur ska man förhålla sig till en sådan förljugenhet? Det räcker sannerligen inte att skriva mottexter. De läses och uppskattas men saknar betydelse. Det enda verkningsfulla är att helt och hållet säga nej. Att inte ”låta sig inlemmas”. 

Vad innebär det konkret? Det första jag tror att man måste göra är att överlämna den offentliga lögnens villkor till alla de människor som medvetet och avsiktligt använder och sprider dem. Att säga nej måste också i alla avseenden innebära att man vägrar delta i medierna när villkoren ser ut så här. Att delta – om än som ett alibi genom ett tjurigt tvärvigg-perspektiv – kan bara leda till att lögnen fortlever. Att vara en fri människa i ett sådant samhälle förutsätter ett konsekvent nej. 

I hela mitt vuxna liv har jag pendlat mellan deltagande och avståndstagande. Krass daglig försörjning har i alla år hållit mig kvar, och först med den förtida pensioneringen kunde jag på allvar hävda oberoendet. Jag säger nej. Konsekvent och genomgående säger jag nej. Jag behöver inte ens försöka låtsas deltagande. Det är sannerligen ingen lätt sak att vara en fri människa. De flesta av de få som är verkligt fria har en ekonomisk ställning som gör att de kan avstå alla kompromisser. Har man inte den ställningen – de flesta av oss saknar i själva verket resurser för annat än en daglig strävan efter de enkla och anspråkslösa perspektiven – har man självklart också mycket svårare att bli fri. 

Friheten kan vara en strävan, men helt fri blir man inte. I samhällen som det svenska överlever människor utifrån en insikt om kompromissens funktioner. Att korruptionen och förljugenheten då och då blottas förändrar ingenting av detta. De senaste genomlysningarna kommer inte att förändra något i den samhälleliga och politiska miljö där lögnen är en viktig beståndsdel av allt det som kallas demokratiskt. Vid nästa riksdagsval kommer återigen majoriteten av folket att lägga sina röster på politiska partier som de då och då får se som just korruptionens och lögnens grundstrukturer. Att inte låta sig inlemmas kräver något mer än en upprörd röst till kvällskaffet framför statstelevisionens nyhetsbulletiner.