Flanören - också här hemma i Skåne

Foto: Astrid Nydahl

Flanören finns här och nu. Jag ser den arabiske flanören i min stad. Han har händerna lätt korsade på ryggen och mellan dem håller han radbandet. När han fingrar på radbandet händer det att han stannar upp, som om den ena foten vilade fritt i luften. 

Jag ser honom och minns flanörerna jag sett i Mellanöstern. Utmed havet i Tel Aviv, där han i alla fall gick fram till början av 1990-talet. I Jerusalems gamla stad. I Tripoli, också där utmed havet, liksom i Benghazi. Flanören alltid i plural: två män bredvid varandra, ett lågmält samtal som iakttagaren inte förstår, samförstånd och cigarretter.  

I Passagearbetet säger Walter Benjamin att "flanörens dagdriveri är en demonstration mot arbetsdelningen" och jag tror att jag förstår vad han menar med det. I Libyen undrade vi ofta om dessa flanerande män utmed Medelhavets strand egentligen hade någon anställning eller annan form av inkomst eller om de helt enkelt flanerade på heltid. Den arabiske flanören i min stad ser jag alltid bara ensam. Det finns inga kvinnor bredvid dessa män. Här inte ens en annan man, han flanerar alltid ensam och han är alltid lika snyggt klädd. 

Föreställningen att behållningen av dagdriveriet är värdefullare än den av arbetet ligger bland annat till grund för la flânerie. Flanören ägnar sig som bekant åt "studier". (Benjamin: Passagearbetet)

Är då dagdriveri synonymt med försöken att låta någon annan betala för ens livs basbehov? Det är jag inte alls säker på. Flanören behöver inte alls vara en dagdrivare för att identifieras. Vad behållningen angår är det numera välbekant för varje charterturist att behållningen är just det som uppnås genom dagar av sysslolöshet och iakttagande.