Leonard Cohen fyller 80 år idag. Popular problems heter nya skivan

Leonard Cohen, foto från Classics/ The Official Leonard Cohen

The war was lost
The treaty signed
I was not caught
I crossed the line

I had to leave
My life behind
I dug some graves
Well disguised

Egentligen tycker jag inte att det är så mycket att orda om. Den poet, prosaist och artist som kom in i mitt liv när jag var en ung tonåring fortsätter att göra så. Jag läser och lyssnar till Leonard Cohen ofta och gärna. Idag fyller han 80 år och egentligen är det ofattbart att han med sådan vitalitet, poetisk skärpa och entusiasm fortsätter sin gärning. I Guardian kan man läsa om den nya skivan, Popular Problems som släpptes i Sverige i fredags men kommer i Nordamerika först på tisdag:

"It ends with Cohen accompanied by an acoustic guitar and a down-home fiddle. It isn’t too much of a stretch to imagine the song is meant as a backhanded compliment tossed his former manager’s way: “You got me singing even though the world is gone, you got me thinking I’d like to carry on.” That is apparently what Cohen intends to do, 80th birthday or not. He has talked of another album, of sharpening up the songs on Popular Problems over hundreds of gigs. What may well be the greatest case of needs must in rock history looks set to continue for the foreseeable future."

Det är en mycket bra sammanfattning. Skivans sista sång understryker allt det han sjungit förut. Och jag sa här hemma idag att ingen och ingenting i den moderna kulturen kommer så nära bönen som Leonard Cohens sånger.

I was born in chains
But I was taken out of Egypt
I was bound to a burden
But the burden it was raised
Lord I can no longer
Keep this secret
Blessed is the name
The name be praised

När jag under lördagen lyssnad till skivan avskuren från omvärlden med en flaska grekiskt vin slog det mig hur nära reaktionen nu var den jag upplevde som mycket ung. Cohen talar till ett skikt inom mig som inte går att jämföra med något annat. Det har med musik och poesi att göra - båda kategorierna i lika hög grad. Jag får tårar i ögonen. Jag vägrar delta i något annat. Med Cohen måste man vara helt lojal, det är en oerhörd dumhet att tro att man kan städa samtidigt som han sjunger.

Flera sånger på nya skivan ger samma apokalyptiska känsla som tidigare verk av honom. Vi lever i de yttersta dagarna:

I saw some people starving
There was murder, there was rape
Their villages was burning
They were trying to escape

är ju en alldeles självklar inledning på sången Almost Like the Blues. Men vad säger han sedan? Jo, han säger att han inte klarar av att se detta, att han vänder blicken ner mot sina skor, och att det är just i denna mänskliga oförmåga man möter blueskänslan, den tragedi som följer oss.

Leonard Cohens skiva är i bästa mening förankrad i en urgammal judisk tradition. Tematiskt, lyriskt och mänskligt sett bär han den vidare in mot något vi vet nästan ingenting om.

You got me singing
Even tho´ it all looks grim
You got med singing
The Halleluja hymn
You got me singning
Like a prisoner in jail
You got me singing
Like my pardons in the mail

I en intervju i senaste numret av Rolling Stone får han frågan om döden och det som komma skall och han svarar:

"I never give that much thought. Some people care about their work lasting forever – I have little interest in it. You probably know that great story about Bob Hope. His wife came to him and said, "There's two plots available at Forest Lawn. One looks at some beautiful cypress trees, one looks over the valley. Which do you think you'd prefer?" He said, "Surprise me." That's the way I feel about posterity and how I'm remembered. Surprise me."

Så vill jag fortsätta leva det liv där Cohen ryms. Ständigt överraskad men alltid mycket klar över vad det är han erbjuder.