Åsa Linderborg talar klarspråk om orsak och verkan

Åsa Linderborg skriver i dagens Aftonbladet:

"Hat vs kärlek. Det är inga analytiska kategorier, det är självgoda moralkakor, kränkande beskyllningar. Vi är dom upplysta, goda, smarta. Ni är dom andra. Ni är idioterna. Vi är 87 procent och ni är 13, ropar Aftonbladet från löpsedlarna. Blanda inte in mig i den siffran. I de 87 procenten finns det borgare som är medskyldiga till att a-kassan inte har höjts på tolv år. Att göra journalistik på var sverige­demokraterna bor, är inte att agera antirasistiskt. Inte heller att dumskallestämpla dem eller förklara dem vara känslomässigt störda. Det är elitism, klassförakt. För en byggjobbare eller långtradarchaffis som blir utkonkurrerad av polacker som arbetar för en spott­styver, kan det vara rationellt att vilja stänga gränserna. Den nya arbetsmarknaden utan kollektivavtal skapar barbari. Låglöneyrken som aldrig ger ekonomisk trygghet och tjänstemannabranscher där snart ingen har fast jobb och alla är utbytbara, har drivits fram av människor med hög svansföring mot SD:s ”hatpropaganda”. Annie Lööf får mediala applåder när hon tar sig ton mot Jimmie Åkesson, men hon kan aldrig göra det i mitt namn. Arbetarklassens fiender är också mina."

Det är, så vitt jag kan förstå, tämligen mitt i prick som samtidsbild: just den tidning där Linderborg själv är kulturchef går i spetsen för en pjunkjournalistik som bygger på billiga uttryck för "kärlek" - inte sällan i form av dyrkade kändisar och intellektuella - som ska betraktas som "motbilder" i en tid av sociala spänningar och motsättningar. Men inte ens Linderborg vill uttala eller nedskriva det farliga I-ordet, eller ens det mer lätthanterliga F-ordet. Det är förstås hennes problem, men det gör mig glad att se en analys som i varje fall drabbar med sin klassmedvetenhet och sin självklara markering mot det politikens gäng som gjort vad det kunnat för att göra de fattiga än fattigare och de eländiga allt eländigare. Det bugar jag mig för.