Inledningen på en svampplockning, mitt i en behandling och avslutningen på ett kryckliv

Alldeles i början av skogen, det kom mer

Idag är det tio dagar sedan jag fick inopererat en knäprotes av metall och hårdplast. Den börjar med andra ord bli en del av mig, även om jag aldrig kommer att ge den ett namn.

För andra gången var jag hos sjukgymnasten som finns på en idrottsklinik i staden. Han gav mig både uppmuntran och beröm, eftersom jag redan idag kunde göra väsentligt mer avancerade rörelser med det opererade benet. Nästa torsdag väntar efterlängtad cykelträning (inomhus alltså, "vi vågar inte släppa ut dig i trafiken än" sa de). Så det går framåt, jag befinner mig mitt i behandlingen och går allt bättre på mina två kryckor. Men jag anar ett slut på det också eftersom jag inomhus ibland avsiktligt glömmer ta dem med mig.

De här dagarna försöker jag göra godare mat än vanligt och till maten alltid ett bra vin. Idag blev det kycklingfilé med nyskördad purjolök och vita bönor, en mustig sallad indränkt i vinäger och olivolja och ett gott portugisiskt rött vin till.

Kan man tillåta sig det medan terrorn pågår i vår omvärld? Jag ser inget sätt att överleva utan. Jag kan inte varje dag leva med insikten om skändligheterna och brotten om jag inte får balansera med annat.