Bosarpasjön och Café Lövet

Bosarpasjön. Foto: Astrid Nydahl

Jag hade kunnat gå rakt ut på bryggan nu. Hela förmiddagen vid Bosarpasjön, Astrids barndomssjö som också jag blivit så förtjust i. Människotomt. Stilla. Löv som föll från träden, rakt ner utan annan rörelse än den egna. Tystnad. Bara en sopbil kom förbi, hejade på åkaren. Tre svanar när vi anlände, fem minuter senare också de borta. Försiktigt rör vi oss i det som nu går till vila. Skogen runt sjön spelar upp hela sitt färgregister.

Efter sjön resan till H-holm, staden som också den ter sig så tom. Där finns folklivet mest vid stationen, den skånska knutpunkten. På torget är det marknad. På gågatan är det nästan ingen rörelse. Inne på Bolaget blir vi de enda kunderna. Tar två portugisiska röda och återvänder ut på stan. Sakta, sakta går jag med dubbla kryckor, det knakar till i knäet (?) eller så är det protesen som börjat ge ifrån sig egna ljud.

Inne på Café Lövet som blivit favoritplatsen för fika, talades det som alltid albanska. Shqipe. Män som sitter timme efter timme med kaffekoppen, stillsamt diskuterande på det språk jag bara tjugotvå år ung lärde mig tycka så mycket om, språket som vid sidan av portugisiskan ännu sjunger en särskild sång inom mig. De medelålders männen sitter där varje dag, de skojar med servitriserna och det är uppenbart att de kan varandra väl.

Första prövande stegen i kuperad terräng byttes mot stadens betong och asfalt. Både med samma resultat. Det går allt bättre, men idag ledde det till förnyad smärta. Väl hemkommen faller jag baklänges på sängen.