onsdag 3 juli 2013

Götz Alys "Hitlers folkstat" (Daidalos, översättning Svenja Hums)

Varje land har sina speciella förutsättningar, men om något förenar de nationalistiska grupperna så är det viljan och ibland också förmågan att exploatera folkligt missnöje – mot EU, mot den egna regeringen eller mot minoritetsgrupper i det egna landet – och att framställa sig som ett slags folkhemsalternativ.

Vad har vi att sätta emot dessa grupper? Hur kan demokratin – stark eller bräcklig – försvaras mot grupper som har hat, split och hets som sina främsta instrument? Det första man måste göra är väl att klokt analysera och lära sig att skilja dessa grupper åt, eftersom de faktiskt är stor skillnad på en populistisk strömning och en öppet nazistisk.

Götz Alys "Hitlers folkstat" ger en del svar på sådana frågor. The New York Times Book Review beskrev den som "en provocerande redogörelse av stor intellektuell betydelse, som belyser ekonomin bakom det Tredje riket – och anledningen till att vanliga tyskar stödde naziregimen."

För är det inte just det saken handlar om? Varför stödde så många tyskar sin diktator och förstörare? Jag tror att skälet finns förborgat just i det som gör att människor idag – fast i mindre omfattning – stödjer nationalsocialistiska eller extremnationalistiska rörelser, som Gyllene gryning i Grekland eller Jobbik i Ungern.

De lovar ett folkhem, de lovar rättvisa åt sitt eget folk, de lovar i själva verket drömmen om ett gott liv. Också löften om att gå bakåt till en tid då allt skulle varit bättre, mindre flyktigt och tvetydigt appellerar till varje människa som lever i förtvivlan och nederlag. Götz Aly söker förstå hur dessa löften togs emot av tyskarna, utifrån konkreta fakta.

Hitlerstaten gav tyska arbetare och arbetslösa en drägligare tillvaro. Den kunde betala dem med stölderna från alla de judar som avskedats, vräkts, förvisats och slutligen mördats, och den kunde göra det med allt den tyska armén plundrade under sina fälttåg i Europa. De tyska soldaterna fick betalt i det land där de befann sig, samtidigt som deras familjer hemma i Tyskland fick ut mer än 80% av soldatens lön. De levde alltså bättre i krigstid än de gjort förut. De gav därför Hitler sitt stöd.

Det verkligt chockerande i denna studie är att den visar att det varken behövs fanatism eller hat för att en politisk despot ska få stöd av sitt folk. Innan jag läste den här boken hade jag kanske det bara på känn, nu tycker jag mig klarare se vilka mekanismer som kan styra ett helt folk. Är inte det i själva verket den viktigaste lärdomen inför framtiden? När Jugoslavien föll sönder utbröt flera krig som fick oss både chockerade och förtvivlade: hur var det möjligt att dessa folk nu fördrev och mördade varandra? Jag tror att svaret kan baseras på Alys studie: en ledare som Milosevic lovade sitt serbiska folk, att om de bara följde honom ut på fälttåget skulle allt bli bra igen, ”ingen ska någonsin mer slå en serb.”

Som vi vet slutade drömmen med en katastrof som pågår än i dag: serberna förlorade det mesta och länder som Kosova och Bosnien överlever bara med massivt ekonomiskt bistånd från omvärlden.

För tyskarna under Hitler blev det likadant. Av Hitlers dröm om ett tusenårsrike blev det massdöd, förstörelse och förintelse. Den tyska nationen smulades till grus och aska och det skulle fem årtionden innan spillrorna kunde återförenas.

Så när de politiska frasmakarna lovar drömmen om den röda stugan och den folkdräktsklädda unga flickan tillbaka, som en motbild till segregation, arbetslöshet, ökade klassklyftor och förlorad framtidstro, bör man granska dem noga och lära av historien. Med de för propagandaaffischer typiska drömbilderna brukar det sluta med katastrof. Den nya nazismen skiljer sig i det avseendet inte från den gamla.

Götz Alys bok är en källa till både kunskaper och lärdomar om historien och nutiden.


2 kommentarer:

Le rédacteur sa...

Jag har inte läst boken Du talar om. Men Ditt inlägg får mig att tänka på boken av Robert O. Paxton, The Anatomy of Fascism, Knopf, 2004, som är ett slags sammanfattning av denne historikers studier av olika skeenden där fascismen sprang upp. Ett gemensamt drag där den lyckades komma till makten var att de härskande eliterna bad dem ta makten. Eliterna fruktade det röda hotet från Sovjetunionen. Eftersom detta knappas är fallet idag, tror (hoppas?)jag att dagens fascistkopior inte kommer att överleva länge till. Populistiska rörelser kan däremot bli ännu starkare än de är idag.
En dokumentär om USAs "krig mot droger" visade tydligt på de fem stegen som leder mot utrotning av ett folk, en folkgrupp eller en klass: identifikation, hets, expropriering, läger (eller numera fängelser) och förintelse (eller numera omöjlighet till reproduktion). Så har "kriget mot droger" använts i USA: kineser, afrikaner, mexikanare. Idag dominerar kampen mot afrikaner, dvs black Americans. Ruggigt.

Björn Nilsson sa...

Jan Myrdal brukar ta folkomröstningen i Saar 1936 som exempel: vid det laget var Tysklands inrikning rätt klar ... och en överväldigande majoritet röstade för anslutning till Tyskland!

Föregående kommentar kommer in på en sak som jag tycker är intressant. Det kan vara en synförvillelse att titta på fascistiska stater och betrakta dem som unikt skurkaktiga. Hur skall man betrakta demokratier, flerpartisystem, där folkets majoritet röstar på partier som bedriver våld ibland fram till folkmordsgränsen (fast då utanför hemlandet)? Det gäller de gamla kolonialstaterna i Europa, det gäller USA. Är det demokratiskt om engelsmän röstar för massmord på kenyaner, fransmän för dito på algerier, USAmerikaner för dito på indokineser? - Det kanske kan var mer avskyvärt än om det rådde uttalad diktatur!