Varje
land har sina speciella förutsättningar, men om något förenar de
nationalistiska grupperna så är det viljan och ibland också förmågan att
exploatera folkligt missnöje – mot EU, mot den egna regeringen eller
mot minoritetsgrupper i det egna landet – och att framställa sig som ett
slags folkhemsalternativ.
Vad har vi att sätta emot
dessa grupper? Hur kan demokratin – stark eller bräcklig – försvaras mot
grupper som har hat, split och hets som sina främsta instrument? Det
första man måste göra är väl att klokt analysera och lära sig att skilja
dessa grupper åt, eftersom de faktiskt är stor skillnad på en
populistisk strömning och en öppet nazistisk.
Götz Alys
"Hitlers folkstat" ger en del svar på sådana frågor. The New York Times
Book Review beskrev den som "en provocerande redogörelse av stor
intellektuell betydelse, som belyser ekonomin bakom det Tredje riket –
och anledningen till att vanliga tyskar stödde naziregimen."
För
är det inte just det saken handlar om? Varför stödde så många tyskar sin
diktator och förstörare? Jag tror att skälet finns förborgat just i det
som gör att människor idag – fast i mindre omfattning – stödjer
nationalsocialistiska eller extremnationalistiska rörelser, som Gyllene gryning i Grekland eller Jobbik i Ungern.
De lovar ett folkhem, de lovar
rättvisa åt sitt eget folk, de lovar i själva verket drömmen om ett gott
liv. Också löften om att gå bakåt till en tid då allt skulle varit
bättre, mindre flyktigt och tvetydigt appellerar till varje människa som
lever i förtvivlan och nederlag. Götz Aly söker förstå hur dessa löften
togs emot av tyskarna, utifrån konkreta fakta.
Hitlerstaten
gav tyska arbetare och arbetslösa en drägligare tillvaro. Den kunde
betala dem med stölderna från alla de judar som avskedats, vräkts,
förvisats och slutligen mördats, och den kunde göra det med allt den
tyska armén plundrade under sina fälttåg i Europa. De tyska soldaterna
fick betalt i det land där de befann sig, samtidigt som deras familjer
hemma i Tyskland fick ut mer än 80% av soldatens lön. De levde alltså
bättre i krigstid än de gjort förut. De gav därför Hitler sitt stöd.
Det
verkligt chockerande i denna studie är att den visar att det varken
behövs fanatism eller hat för att en politisk despot ska få stöd av sitt
folk. Innan jag läste den här boken hade jag kanske det bara på känn,
nu tycker jag mig klarare se vilka mekanismer som kan styra ett helt
folk. Är inte det i själva verket den viktigaste lärdomen inför
framtiden? När Jugoslavien föll sönder utbröt flera krig som fick oss
både chockerade och förtvivlade: hur var det möjligt att dessa folk nu
fördrev och mördade varandra? Jag tror att svaret kan baseras på Alys
studie: en ledare som Milosevic lovade sitt serbiska folk, att om de
bara följde honom ut på fälttåget skulle allt bli bra igen, ”ingen ska
någonsin mer slå en serb.”
Som vi vet slutade drömmen
med en katastrof som pågår än i dag: serberna förlorade det mesta och
länder som Kosova och Bosnien överlever bara med massivt ekonomiskt
bistånd från omvärlden.
För tyskarna under Hitler blev
det likadant. Av Hitlers dröm om ett tusenårsrike blev det massdöd,
förstörelse och förintelse. Den tyska nationen smulades till grus och
aska och det skulle fem årtionden innan spillrorna kunde återförenas.
Så
när de politiska frasmakarna lovar drömmen om den röda stugan och den
folkdräktsklädda unga flickan tillbaka, som en motbild till segregation,
arbetslöshet, ökade klassklyftor och förlorad framtidstro, bör man
granska dem noga och lära av historien. Med de för propagandaaffischer
typiska drömbilderna brukar det sluta med katastrof. Den nya nazismen
skiljer sig i det avseendet inte från den gamla.
Götz Alys bok är en källa till både kunskaper och lärdomar om historien och nutiden.
2 kommentarer:
Jag har inte läst boken Du talar om. Men Ditt inlägg får mig att tänka på boken av Robert O. Paxton, The Anatomy of Fascism, Knopf, 2004, som är ett slags sammanfattning av denne historikers studier av olika skeenden där fascismen sprang upp. Ett gemensamt drag där den lyckades komma till makten var att de härskande eliterna bad dem ta makten. Eliterna fruktade det röda hotet från Sovjetunionen. Eftersom detta knappas är fallet idag, tror (hoppas?)jag att dagens fascistkopior inte kommer att överleva länge till. Populistiska rörelser kan däremot bli ännu starkare än de är idag.
En dokumentär om USAs "krig mot droger" visade tydligt på de fem stegen som leder mot utrotning av ett folk, en folkgrupp eller en klass: identifikation, hets, expropriering, läger (eller numera fängelser) och förintelse (eller numera omöjlighet till reproduktion). Så har "kriget mot droger" använts i USA: kineser, afrikaner, mexikanare. Idag dominerar kampen mot afrikaner, dvs black Americans. Ruggigt.
Jan Myrdal brukar ta folkomröstningen i Saar 1936 som exempel: vid det laget var Tysklands inrikning rätt klar ... och en överväldigande majoritet röstade för anslutning till Tyskland!
Föregående kommentar kommer in på en sak som jag tycker är intressant. Det kan vara en synförvillelse att titta på fascistiska stater och betrakta dem som unikt skurkaktiga. Hur skall man betrakta demokratier, flerpartisystem, där folkets majoritet röstar på partier som bedriver våld ibland fram till folkmordsgränsen (fast då utanför hemlandet)? Det gäller de gamla kolonialstaterna i Europa, det gäller USA. Är det demokratiskt om engelsmän röstar för massmord på kenyaner, fransmän för dito på algerier, USAmerikaner för dito på indokineser? - Det kanske kan var mer avskyvärt än om det rådde uttalad diktatur!
Skicka en kommentar