Gästblogg av Jan Valdelin: Yttrandefriheten som islamismens gisslan

Lars Vilks: Becirov

Thomas Nydahl, författare och journalist, har i dagarna utkommit med en ny bok på eget förlag, Medborgaren, makten och moskén. Som i många av Nydahls böcker finner läsaren här ett antal utvalda bokanmälningar, denna gång kring temat islamism. Omkring hälften av bokens volym är recensioner och resonemang kring andra böcker, uppblandade med ett trettiotal sidor personliga minnen. Resten, omkring en tredjedel, är diskussion kring bokens tema. Jag vill markera en avvikelse från Nydahls svaga gränsdragning mellan islam och islamism. Jag delar förre danske utrikesministern Per Stig Möllers uppfattning, som citeras i boken, att vi måste sträva efter att skilja mellan islam och muslimer å ena sidan, samt den "islamistiska fundamentalismen" å andra sidan; avgränsa en religion och dess normala utövare gentemot ett politiskt program vars mål är att dominera världen.

Författaren skriver att detta blir hans sista bok i ämnet. Förmodligen ett klokt beslut, eftersom det hela utmynnar i ett antal - för mig - självklara påståenden runt yttrandefrihet, tryckfrihet och rätten att kritisera religion. Slutsatser som går tillbaka till Upplysningen och dessförinnan - den empiriska vetenskapens kamp mot den religiösa makten. Vad som gjort det nödvändigt för mig att anmäla boken är det Nydahl berättar om det mottagande dylika slutsatser fått i svenska medier. Efter att ha levt 17 år utanför Sverige kan några jämförande betraktelser möjligen ge en del nytt för svenska läsare.

Under dessa år utanför Sverige har jag levt och arbetat i Afrika, Asien, Latinamerika och Europa. Mina kolleger har bland annat företrätt katolska, grekisk-ortodoxa, koptiska, muslimska, buddhistiska, hinduistiska och anemistiska varianter av religion. Mina erfarenheter av hur folk i dessa miljöer bemött mig tyder på att jag inte uppfattats som företrädare för ideologier som ser ned på andra.

Med mig på mina resor hade jag från uppväxten i Sverige regeln att respektera andra människor. Samt rätten att kritisera religioner och kulturyttringar. Att kritisera en religion är inte att angripa individer. Att kritisera kulturyttringar är inte heller att kränka individer.

Jag anser att jag har rätt att kräva att folk från andra länder och kulturer också uppträder med samma respekt för individen och för svenska lagar, seder och bruk, när de besöker eller bor i Sverige.

Att nu konfronteras med en atmosfär i Sverige där enligt Nydahl etablissemanget (den politiska makten och dess media) kräver att vi skall se mellan fingrarna - eller till och med ge efter - när invandrare ställer religiösa särkrav på vårt sekulära statsskick är minst sagt en stor besvikelse. I Frankrike, där jag nu lever, är etablissemanget tydligare vad gäller att försvara offentliga platser som sekulära mot olika former av islamistiska särkrav. Heltäckande slöjor är förbjudna på offentliga platser, vilket inkluderar gator och torg.

I och för sig hade eländet börjat redan innan jag lämnade Sverige 1996. Jag minns än idag en artikel i Dagens Nyheter, där två läkare i försiktiga ordalag försökte slå larm. De gjorde sin plikt enligt svensk abortlagstiftining, men tvingades genomföra aborter som enligt deras mening var begärda för att bli av med flickebarn.

Idag är det enligt Nydahl "ett brott att hissa den svenska flaggan och att sjunga psalmer i kyrkorna på skolavslutningen". Att kritisera islam likställs med xenofobi och att kritisera islamismen leder till angrepp för rasism.

Enligt svensk lag är "hedersmord, kvinnlig omskärelse, polygami, arrangerade äktenskap och andra typer av etniskt förankrade kvinnoförtryck" förbjudna. Enligt min mening borde det därför inte heller vara tillåtet att i moskéer uppmuntra dessa företeelser. Den islamiska radikaliseringen av franska medborgare inträffar oftast i kontakter via moskéer eller fängelser, varifrån vägen går till moskén. En video som nu finns på nätet är ett bra exempel på hur "vanliga" franska ungdomar kan omvändas till en fullkomligt galen (i patologisk mening) tro på islamistisk frälsning via jihad.

Frankrike och Sverige är i flera viktiga avseenden mycket olika. Det är därför betänksamt att de två länderna är så lika i ett väsentligt stycke: i båda länderna har rädslan slagit rot och drivit etablissemanget till tystnad och eftergifter. Det är i och för sig inte förvånande att folk blir rädda, framför allt att journalister, författare, bildkonstnärer med flera, som vet att kolleger redan är under dödshot. Men fruktan för islamistiskt våld har gripit också den breda allmänheten efter alla bombdåd som riktats mot anonyma civila. Och vad värre är: det politiska korrekta har lagt munkavle även på debatten på kaféer och andra offentliga platser. Jag hör ofta folk säga att de inte vågar säga sin mening om islamismen. De vet att de då blir stämplade som "reaktionärer", "rasister", "islamofober" eller annat ännu värre. Alltså håller man tyst.

På detta område har det politiska islamistiska projektet nått en stor framgång: den offentliga debatten har tagits som gisslan. Och gisslans ledande opinionsbildare har fattat sympati för den som håller i vapnen. Stockholmssyndromet på nationell kollektiv nivå.

 Jan Valdelin

Uppdatering: med anledning av Björns kommentar lägger jag här nu ut några länkar med exempel på vad jag menar. Den som vill läsa fler hittar dem lätt med googles hjälp.

Första exemplet här. Andra här. Ett tredjeexempel hittar ni här. Liksom ett fjärde här. Jag nöjer mig med fyra. Resten finner intresserade läsare själva.