Oavsett
när man ger ut en bok om Gaza hamnar man i något slags aktualitet. Nathan
Shachar är rätt person att sätta in samtidens händelser i en större
historisk kontext. Han har mångårig erfarenhet av regionen, han har
varit korrespondent för DN och kan både hebreiska och arabiska. Hans bok fyller igen de kunskapsluckor vi har. Hans historiska exposé är
detaljrik och skriven i en folkbildaranda av bästa sort, saklig,
informativ och utan den politiska korrekthetens pekpinnar.
Ändå
är det bokens nutidsskildringar som jag håller högst, från staten
Israels grundande 1948 över det krig som utlöstes av arabstaternas
anfall på den nybildade staten och flyktingfrågan. Varför uppstod dagens
situation och det vi kallar Gazaremsan? Det kan Shachar ge svar på. Han
berättar om hela det förlopp som gjorde mängder av flyktingar och en
väpnad egyptisk styrka instängda på remsan sedan den israeliska armén
hejdat sin framryckning – på ”order” från USA och Storbritannien - och
Egypten samtidigt hindrade dem att gå vidare. 1950 fördrivs ytterligare
palestinier från de södra kustområdena in i Gazaremsan.
När
Hamas med brutalt våld riktat mot PLO-anhängare och den palestinska
myndighetens folk, i kombination med valsedlar besegrar den palestinska
myndigheten 2007 har Gaza gått som djupast in i den tragedi som innebär
hårt förtryck med sharialagar och rigida moralregler. Med Hamas vid
makten har en fundamentalistisk terrorregim installerats och dess
maktutövningar drabbar de flesta som bara vill leva ett normalt liv i
fred. Hamas-regimen har nära kontakt med och får militär hjälp av Iran.
De patetiska raketer man tidigare använde ersätts nu med ytterst
verkningsfulla som kan nå ända till Tel Aviv (vilket vi också såg i den senaste militära konfrontationen). Hela Gazas moderna
historia tycks bara ha lett till denna återvändsgränd där ett minimalt
hopp om fred och frihet hela tiden minskar.
Nathan
Shachar har skrivit just den bok som fattats, en bok som sätter in
skeendena i sitt sammanhang och som sakligt och lugnt kan beskriva både
sidors intentioner och missgrepp. Han är kritisk mot alla de inblandade i
dramat, men visar att den fiendebild vi matats med i Sverige, där
Israel ensamt bär skulden för tragedin, är felaktig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar