 |
| Västra Nyland, Finland i tö. Foto: Ulrika W. |
All vacker snö vi levde i är borta. Inte ens de brunslaskiga resterna finns kvar. Men när jag ser den här bilden tänker jag på hur fort det vackra kan bli fult, och hur fort det glädjande kan bli sorgligt.
Det är nu tre dagar in på det nya året. Det mesta tycks fungera bra - så länge jag begränsar mig till det egna synfältet. Boken säljer fortfarande och så sent som igår kom det en ny fin recension. Men har man en stor familj har man också ett ansvar som sträcker sig såväl fysiskt som mentalt mycket längre än till det egna livet. När det sker sorgliga saker i familjen blir också jag sorgsen. Nå, problemen är till för att lösas, och det ska jag försöka medverka till den här gången med. Ibland går det lätt, andra gånger är det svårare. Men det finns bara en riktning i förhållandet till dessa problem; framåt, mot en lösning.
Jag har en längre period funderat på vad som sker med den brittiska yttrande- och tryckfriheten. Under december kom det flera oroväckande signaler. Om jag får arbetsro tänker jag därför under januari börja leta fakta och hitta exempel på hur det står till. Jag har också ett par böcker att recensera här i bloggen, eftersom jag parallelläser dem och snart är färdig. En av dem glädjer mig alldeles särskilt, det är Göran Börges postuma Greklandsbok. Och så ska jag ta itu med Paul Austers Vinterdagbok när det är gjort.
Och under gårdagskvällen fick jag se ett nytt inlägg av Bernur, Att läsa klassiker eller att inte läsa klassiker, där kommentarspalten gjorde mig upprymd. Nog är det alltid uppfriskande att få säga sitt hjärtas mening om det svenska litteraturträsket.
Kan vi hoppas på ny himmelsblånad och ny vintervithet? Jag gör det, för en vinter ska vara betydligt längre än den blev i december 2012.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar