Han går till barndomens personligheter och till filosofer som Kierkegaard och författare som Goethe. Bokens tilltal är mycket sympatiskt eftersom det utgår ifrån det egna åldrandet och det liv som tillryggalagts. Liedman argumenterar för att samtiden är den enda tid vi känner, det är den vi lever i, medan de förflutna kan beskrivas och det kommande är okänt.
"Äktenskap och Gud - det var de stora valen i livet enligt Kierkegaard. Vad betydde det att Kierkegaard var ekonomiskt oberoende? Han hade obegränsad tid för de stora frågorna."Ja, precis så är det ju. De flesta av oss tvingas till anställningar eller påhugg vi egentligen inte vill ha - för att alls kunna ägna oss åt stora eller små frågor.
Inför ett barnbarnsbarns födelse ser Liedman tillbaka på villkoren för sina egna förfäder. ”Hur många samtider hinner en människa vara med om under sin livstid?” frågar han. Också den enskilda människans åldrar resonerar han om, till exempel det vi kallat ”trotsåldern” som Liedman istället menar vara då barnet utstrålar livsglädje och formar sin väg framåt.
"Människor lämnar spår efter sig. Om inte annat finns det nakna uppgifter om dem i riksarkiv, stadsarkiv, landsarkiv. Det blir några strödda pusselbitar. I bästa fall är det hörnbitar."Att som Liedman här gör, på ungefär 120 sidor, få med allt ifrån födelse till död och där emellan de mest skiftande liv, är en litterär bedrift. Det finns inte en enda tomgångsmening. Allt tycks nedkokt till sin essens. En mycket sympatisk bok om väsentligheter har det blivit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar