 |
| Vykortsfoto: Maciej Zienkiewicz |
"Det man kan vänta sig av det egna skrivandet är bara att i ringa grad lyckas närma sig en bild eller en vision som man har funnit värd att föra vidare. Därför betecknar jag det jag skriver som texter, eftersom den termen på det mest allmänna sättet motsvarar skrivandets situation. Jag är varken fiktionsförfattare eller tidningsjournalist. Jag skriver mina texter, jag skriver min genre, min litteratur."
"...framför mig ligger bara ett vitt papper (...) om jag visste på förhand vad jag skulle skriva, skulle skrivandet aldrig intressera mig. Det skulle tråka ut mig."
Ryszard Kapuscinski (1932-2007): Reporterns självporträtt (Bonniers, översättning av Anders Bodegård).
Är skrivandet lustfyllt? Absolut. Är skrivandet nödvändigt? Alltid. Är skrivandet också en plåga? Ja, så kan det vara från och till. Jag noterar att Kapuscinski kallar sitt verk för texter. Det är en mycket bra beskrivning.
Inte bara journalisten producerar texter, det gör också författaren. Dessa texter kan förmedla lögner, ja rentav propaganda. Men när de är som bäst närmar de sig en sann bild av det omskrivna.
Ryszard Kapuscinski blev vid något tillfälle påkommen med en lögn. Det minns jag, men har glömt sammanhanget. När jag läser hans böcker ser jag istället en mästare på att fånga situationer och människor.
