Hat mellan folk är som en gigantversion av det individuella hatet

Kafkas grav i Prag. Foto: Mikael Nydahl

 

Den 17 januari 1920 skriver Franz Kafka i sin dagbok:

"Somliga förnekar eländet genom att hänvisa till solen, han förnekar solen genom att hänvisa till eländet."

 

En god vän uppmärksammade mig tidigare på vad Kafka skrivit efter en pogrom riktad mot Prags judar 1920. Det brevet finns i en volym av Kafkas samlade verk som utges av förlaget Bakhåll i översättning av Hans Blomqvist och Erik Ågren, liksom dagbokscitatet ovan. 

Nå, när Kafka skriver en rad som den ovan i sin dagbok ser jag att också det som var mycket privat bör läsas av oss efterlevande. Kan man balansera förnekelserna av eländet respektive solen? Det måste i så fall vara den balans som är svårast att uppnå. Just nu, så brukar vi säga... just nu är situationen svår. Men det är en illusion att tala om att den är svår just nu. Människans liv på jorden har alltid varit svårt. Det beror ju på människan själv. Hennes behov av hatobjekt har under många hundra år lett till pogromer riktade mot judarna. Som på medeltiden, så också nu. 

 

Man får utgå ifrån att det ryska hatet mot Ukraina och dess folk bygger på samma stinkande grund. Hat mellan folk är som en gigantversion av det individuella hatet. Men hatet är bara det som syns, vad som i själva verket är Putins avsikt framgår allt tydligare:

"Den ryske presidenten jämförde sitt agerande i Ukraina med Peter den stores krigföring mot Sverige i Östersjöområdet under Det stora nordiska kriget (1700–1721).

Det kriget inleddes med ett ryskt bakslag mot den svenska armén i Narva.

Men det slutade med att Ryssland ersatte Sverige som den dominerande stormakten i norra Europa.

Det var under detta krig som tsar Peter grundlade det ryska imperiet och dessutom byggde en ny huvudstad, Sankt Petersburg, på territorium som då tillhörde Sverige. Men det hade enligt Putin ingen betydelse:

–     När Peter I grundlade den nya huvudstaden var det inget land i Europa som erkände det territoriet som ryskt. De betraktade det som en del av Sverige. Men sedan urminnes tid levde slaviska människor där, vid sidan av de finsk-ugriska, sade Putin, och han tillade:

–     Vad gjorde han? Det har sagts att han krigade mot Sverige för att erövra mark, men han erövrade inget, han tog tillbaka. Han tog tillbaka och befäste. Nu är det vårt ansvar att ta tillbaka land och befästa det.

Eller som Putin sade i sitt anförande:

–     Det är märkligt, nästan ingenting har förändrats.

Det är ett språkbruk som måste betraktas som hotfullt av Rysslands grannländer, särskilt de som under långa perioder ingick i det ryska och senare sovjetiska imperiet. Estland, Lettland, Litauen, Polen och Finland.

Det är förmodligen inte heller av en slump som ett lagförslag samma dag lades fram i den ryska statsduman; att Litauens självständighet, erkänd av Sovjetunionens siste ledare Michail Gorbatjov den 6 september 1991, ska betraktas som olaglig." (Michael Winiarsky i DN 6 juni)

I Charkiv kan man snappa upp följande (ur söndagens DN):

 

– Inte ens i mina värsta mardrömmar skulle jag ha kunnat tänka mig att ryssarna anfaller oss. Att de skulle göra så här! De var ju våra bröder.

 

och:

Charkiv är Ukrainas näst största stad, med 1,4 miljoner invånare före kriget. Ryska gränsen ligger 30 kilometer bort. Majoriteten av invånarna har ryska som sitt modersmål, i likhet med Nikolaj Rjabynin och Olga Rjabynina, och en mycket stor del är av blandad härkomst. Nikolaj Rjabynin är ett typiskt exempel; hans pappa flyttade hit från ryska Belgorod på 1950-talet för att arbeta i en traktorfabrik.

– Pappa var ryss. Mamma ukrainska. Jag förstår ukrainska utan problem, men jag har alltid talat ryska. Över halva befolkningen i Charkiv har sina rötter på ryska sidan – Kursk, Voronezj, Belgorod... men nu är ryssarna inte längre våra bröder. Inte på hundra år, säger Nikolaj Rjabynin.