Vad tjänar detta bloggande till?

Hammarsjön, Kristianstad. Foto: Astrid Nydahl

Finns det då verkligen ett hopp för Sverige, Europa, Västerlandet? Efter så här många år på nätet med egen blogg – den första startade jag för att lägga ut skisser till det som skulle bli min första bok om den portugisiska fadokulturen, den kom 2004 – har jag många gånger funderat på vilken poäng det är att dagligen presentera ett slags fakta som de flesta av oss redan känner på annat sätt. Det finns förstås unik information för de flesta. Danska Snaphanen publicerar till exempel material som jag inte tror att jag hittat annars, inte minst för att han har ett utvecklat nätverk med information från såväl europeiska som andra länder och kulturer. Det finns förstås både vänster- och högerbloggare som jag läser med stor behållning, och det beror inte i första hand på vilka politiska preferenser de har, utan på den faktiska kunskap de ger mig.

Jag skulle här och nu kunna göra en förteckning på de områden, ämnesvis, som intresserar mig mest och som jag finner det angeläget att ventilera, argumentera och dokumentera kring. Men jag tror inte det behövs eftersom ni vet ungefär var ni har mig. Ni blir inte förvånade om jag skriver om ett islamistiskt hatbrott ena dagen och om en mezzosopran som sjunger barock den nästa. 

Ni som läser min blogg är väldigt många. Till vardags är ni det. Men när ett dramatiskt skeende äger rum blir ni minst tre gånger så många. Jag har, kanske är det fåfängt, tolkat det som att människor öppnar min blogg för att få analyser och material som täcker det inträffade bättre än den svenska statstelevisionens fördummande, censurerade och tillrättalagda ”nyheter”. Är det något jag är "stolt" över, så är det att jag dagligen har ambitionen att tala klarspråk, att inte hyckla kring det jag vet (oavsett vem än som ”drabbas”). 

Jag har inga falska lojaliteter. Däremot har jag ett antal mycket nära vänner. Inte ens dem tar jag hänsyn till när jag ser eller erfar något som de kunde bli stötta av om jag skriver – kritiskt. Ty kritiskt är det enda meningsfulla skrivandet. 

Så trots att jag både har bekanta och någon enstaka vän som är bekännande muslimer kommer jag aldrig att upphöra granska, kritisera och angripa islam för den ondska den sprider. 

Jag har vänner som är judar. Det hindrar mig inte från att kritisera den israeliska politikerklassen, varför skulle det? Ett stort problem med vår ”moderna” antisemitism är ju att den buntar ihop judar som lever i diasporan med den israeliska staten (här finns ett alldeles färskt exempel på vad som då sker). Det är inte så lite pinsamt. Lika upprörande finner jag de "vänster"-röster som förväxlar de vanliga israelerna med politikerklassen. Dessutom menar jag att det är katastrofalt att så många människor, inte minst dessa "vänster"-individer vägrar begripa att "den nya antisemitismen" framför allt får sina utbrott ur den sjuka, islamistiska kulturen som växer och frodas i den muslimska befolkningen (exemplet Malmö är sedelärande). Behöver jag säga att det min närmaste krets också finns en hindu, en lutheran, en otrogen hund och en som avskyr hundar?

Här har jag nu talat om två ämnen som båda inbegriper religionsfrågor och minoritetspolitik. Jag ansluter mig gärna till Botho Strauss tes att muslimer inte kan integreras i länder som vårt, bortsett från på individnivå och i enskilda fall. Skälet är enkelt och har två sidor: det finns ingenting att integreras till eftersom Sverige redan har abdikerat från sin egen historia och kultur, dels är muslimska seder så väsensskilda från allt det vi betraktar som självklart, vi stenar inte de otrogna, vi halshugger dem inte, vi vägrar rätta oss efter religiösa lagar som inskränker våra liv till lydnad för en medeltida filosof. 

De stora skarorna afghanska/arabiska/somaliska pojkar som nu hänger i varenda liten svensk by eller stad - hur mycket ger du för att de kommer att integreras i ett västerländskt samhälle med allt vad det innebär? Jag noterar vad de sysslar med och det är banne mig inga uppmuntrande ting. Och slå mig inte på fingrarna med att det finns undantag. Det begriper jag.

Med den judiska minoriteten i Sverige förhåller det sig tvärtom; de lever sedan många generationer som vilka svenskar som helst, bortsett ifrån att de religiösa judarna besöker synagogan istället för kyrkan, och att både de sekulära och troende judarna har betytt oerhört mycket för det svenska kulturlivet (det kan man inte säga om de flesta etniska svenskar som nöjer sig med fördummande underhållning, tatueringar och hamburgare, liksom andra så kallade västerlänningar).

Vad vill jag säga med detta? Vän av ordning påpekar att det finns människor från alla kulturer och etniciteter som verkar för ökad fördumning, som bara rör sig på ytan, som aldrig tänker en viktig tanke och som sammantaget trots allt tillhör just det som är västerlandets sjuka, konsumismen, penningdyrkandet, oförmågan till djupare reflektion. Ja, det begriper jag väl! 

För tydlighetens skulle vill jag säga att någon religions- eller etnicitetskrönikör har jag aldrig strävat efter att bli. Rakt tvärtom: det som präglat allt jag skrivit och allt jag läst sedan 1980-talets början har ju varit det som förankrats i en djup misantropi, i ett tvivel. Men också i en grundläggande melankoli i sättet att se på tillvaron och den alltjämt snurrande jordens belägenhet. Sedan jag för alltid lämnade vänstern de sista åren på 1970-talet har jag vägrat låta mig inlemmas i dogmernas fängelsestrukturer, de ideologiska strupsnarorna. Men i litteraturen har jag alltid funnit dem, själsfränderna, de fria andarna, män och kvinnor som hittat sina gömställen och som ifrån dessa skickat ut sina texter i världen.

Nå, vilken är då meningen med att hålla på? Uppriktigt sagt vet jag inte längre. Nätet står mig upp i halsen. Bloggandet får mig att äcklas. Hade det inte varit för att jag här når mina bokläsare skulle jag ha stängt för längesedan.

Skriver jag då bara om frågor som har med islam och judendom att göra? Bläddra i arkiven så ser du snabbt svaret. Jag är intresserad av allt mänskligt och omänskligt. Och det intresset innefattar allt det vämjeliga, allt det som till vardags bekräftar tesen om västerlandets undergång. 

Det räcker att jag sitter ner i centrum av min lilla stad för att jag ska dra slutsatser.

I den dödsdans som prioriterar underhållningen, populärkulturen, rockmusiken, tatueringsindustrin, deckarbranschen, televisionens fördumningstillverkning och den politiska klassens obildning och dårskap vill jag gärna ställa mig en bit bredvid och anteckna allt det jag ser. Frågan är vad jag ska göra med det materialet. Fler böcker? Knappast troligt, men osvuret är bäst. Fler bloggposter? Kanske. Fler sammanbrott? Förmodligen.