Leslie Kaplan: Överflödet. Fabriken

När jag var ung på 1970-talet var fabriken den självklara metaforen för det moderna livet. Så kom 80-talet med sina finansvalpar och man sa att det inte längre fanns några arbetare. Mobiltelefonin och den digitala revolutionen har alltmer fått unga människor att betrakta IT-världen som modernitetens motor. Men fabrikerna finns kvar! Utan dem skulle varken telefoner eller datorer bli tillverkade, inte heller korven, handdukarna eller skorna. Fabriken är och förblir den verklighet, vars metaforer i hög grad är giltiga.

Vid sidan av en tidig generation svenska arbetardiktare – Josef Kjellgren till exempel – vet jag ingen som skildrat fabriken och arbetet där så starkt som fransyskan Leslie Kaplan.

Redan i början av 1980-talet fanns hon med i den antologi som Jacques och Marie Werup utgav, Boulevarder och fågelsträck, och med min egen bakgrund i denna miljö och litteratur var det kanske naturligt att jag tillägnade en hel bok, Blått stål (1987), just Kaplan.

Hennes texter hade en avgörande betydelse för mig och mitt skrivande, eftersom de pekade på en annan väg än socialrealismens. Hon var sannare mot lidandet, mot bullrets och stålets effekter på människokroppen, än vad arbetardiktarna hade varit (eftersom de ofta lade in ett politiskt budskap om framtidstro och maktövertagande i sina verk). Kaplan väjde inte av politiska eller andra skäl för hur det verkligen förhöll sig.

Jag blev förvånad när jag fick Modernistas utgåva av hela diktsviten, för jag trodde att paret Werup stod för översättningen. Ingen känner Kaplans författarskap bättre än de. Därför började jag jämföra översättningarna. Och jag kan säga att ingen av dem är den bättre, de är lite olika bara. Werup framhäver kanske mer det brutala i sina ordval, Högströms version är "vackrare" i poetisk betydelse.

Kaplans Överflödet. Fabriken är skakande läsning. Det är en naken skildring av en plats där människan blir människa bara som producent: "Man är i den, i den stora fabrikens universum, som andas för er skull". Kaplans språk är ibland mekaniskt som ett löpande band, ibland drastiskt och explosivt som fabrikens egna ljud. Men det är alltid gestaltande och trovärdigt som socialreportage bortom reportagets förutsägbara språk:

Något dör, så våldsamt det är. Mitt emot, den andres ansikte, stängt och smidigt som ett stycke kropp.

Marguerite Duras säger i sitt samtal med Kaplan att hon med sin bok "ställer de senaste femtio årens socialrealistiska litteratur schack matt". Det är ett drastiskt påstående, men det äger definitivt sin riktighet. Och Duras ser också något annat än blott en fabriksskildring i hennes verk: "Fabriken är den mest konkreta, klart synliga och påtagliga plats som finns, och det är just den platsen som blir mytisk."

Som jag ser det träffar Duras här huvudet på spiken: trots sin oerhört konkreta närvaro i människans tillvaro, är fabriken också en metafor, en myt om det mänskliga framsteget. Med industrialismens genombrott har hela vårt sätt att leva präglats av den. Ingenting är längre möjligt att återföra till hantverkets och den lilla gemenskapens nivå. Fabriken har för alltid utplånat det sättet att leva. I fabrikens skugga blir varje försök till hantverk en motståndshandling. Kanske kan Kaplans bok peka på just det?

En omistlig milstolpe är hennes bok under alla omständigheter. Både som lyrik i sig och som lyrisk rapport från ett vardagligt helvete. Det är en stor glädje att den finns översatt till svenska i sin helhet.

Leslie Kaplan: Överflödet. Fabriken (Övers. Jenny Högström, Modernista)

Bilderna: överst en pressbild från Modernista, tagen av Elecio de Andrade, den minns jag från tiden då hon första gången översattes till svenska av Jacques och Marie Werup, nedre bilden är tagen betydligt senare, i samband med ett radioprogram i Frankrike, fotograf okänd.