 |
| Valeriu Marcu |
Tänker på vad
jag läste häromdagen. Jag hade aldrig hört talas om tysk-rumänen Valeriu Marcu, förrän jag läste artikeln i Axess. (Trodde jag, men nu vet jag att Mihail Sebastian har med honom i sin dagbok från krigsåren i Bukarest). Jag saxar ur Axess:
I ett brev till (Ernst) Jünger från den 17 december 1933 skriver (Valeriu) Marcu: ”Det skönaste som Tyskland frambringat är och förblir ’andens autonomi’. Denna autonomi äger en dynamisk kraft som Fichte, Hegel och Clausewitz trodde på, och som jag tror på.” (Även Lenin skattade för övrigt krigsteoretikern Clausewitz mycket högt.) Marcu avvisar nu bestämt kollektivmänniskan till förmån för den enskilde individen. ”Ett huvud är mer än fyra hundra struphuvuden”, är titeln på en av hans artiklar från 1929. En människa som tänker klart är värdefullare och kan åstadkomma mer än tusen människor som bullrar och väsnas. ”Tänkandet måste”, skriver han i nämnda artikel, ”för att förbli revolutionärt, gå sin egen svåra, heroiska och ensamma väg. Opposition är inte längre en partisak, utan den enskildes sak.” (Carl-Göran Heidegren, Axess hemsida 7 augusti 2016)
Där ser jag
något som äger största giltighet i vår turbulenta epok. Jag har strukit under
de rader i texten som jag tyckte att jag borde lägga på minnet. Marcu betonar
den enskildes sak. Varför stå och bröla i grupp om man efter eget huvud tror
sig kunna navigera? 1933 stod européerna inför svåra beslut. Många anade nog
vad som skulle komma. Marcu själv flydde Tyskland med sin familj, men han
upprätthöll kontakten med Ernst Jünger. Vi behöver inte just nu fundera på
någon flykt, annan än den vi gör varje dag för att slippa undan det värsta. Men
nog kunde vi lära av Marcu när det gäller individen kontra de fyra hundra
struphuvudena.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar