 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Varje människoliv beskriver
samma kurva. Ur ett mörker lever vi oss fram till nästa mörker. Våra liv är
själva mellanrummet, det intensivt skinande ljus vi ger flick- eller pojknamn
för att försäkra oss om att vi finns. Vi vet inte var vi kommer ifrån eller
vart vi är på väg. Den vetenskapliga förklaringen är lätt att uttala: spermier,
ägg, foster, individ, avliden. Men varje människa trevar i sitt inre mörker
efter något annat, en rit, ett ideal eller en vägvisare.
Själv avstår jag sedan länge
från varje form av förklaring. Den som säger att sjukdomen A kommer sig av
beteende A eller att krämpan B beror på dumheten B har inte mitt stöd. Vi är
kollektivt medvetna om hur fel vi lever men förmår sällan tillämpa den
medvetenheten individuellt.
När jag gick för att åka med
62:ans buss i södra Birmingham och såg de extremt överviktiga, unga mödrarna
komma dragandes med sina överviktiga, ständigt snaskätande små barn, äcklades
jag av det jag såg. Men det behövdes bara ett skyltfönster i närmaste butik för
att inse att jag själv bär på tjugo helt onödiga kilon.
De brittiska barnen tycks
växa fast i barnvagnarna. Tonårsmödrarna skäms inte när det vita, glansiga
fettet från deras egna magar hänger ut under för korta tröjor. Innerst inne vet
de att deras små barn en dag ska se likadana ut. De mödrar – eller fäder - som
alltjämt har platt mage och lätta steg befinner sig mitt inne i konsumismens
strömvirvel. De fortsätter i den tills fetman får dem att stillna.
Det är en skamlig värld vi
vistas och växer i. Men vi beskriver alla samma kurva, från födelse till död.
Tids nog slipper vi grubbla över felen vi gör och hur orsakssambanden ser ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar