 |
| Wannsee, Berlin. Foto: Thomas Nydahl |
Judith
Hermann: Alice (Lindelöws förlag, översättning av Karin Löfdahl)
Vi
lever förstås alla i dödens grepp. Samma stund vi föds är vi bestämda att dö.
Det är ingen originell filosofisk tanke utan närmast en banalitet. Cioran säger
till exempel att hela livet går ut på att vänja sig vid tanken på döden. Och
ändå är det inte den vi tänker på till vardags, även om vissa har anledning att
göra det mer än andra.
Hur
gestaltar man denna tanke litterärt? Tyska författarinnan Judith Hermann har på
ett originellt och gripande sätt lyckats med det i sin bok Alice. Den består av
fem noveller, men de hakar alla i varandra och blir därför som att läsa en
roman. Huvudpersonen, eller ska vi säga den alltid närvarande karaktären, i de
fem novellerna är alltså Alice. Hon kommer in i människokretsar där någon är
döende. Hon lever därmed högst konkret i dödens skugga. Det kan se ut som
tillfälligheter i varje enskilt fall. Men det är det inte. I själva verket är
Hermanns bok en sinnrikt konstruerad text där människor och miljöer hör ihop med varandra och tillsammans bildar en väv av liv och död.
Alla
de fem döende är män och novellerna bär deras namn: Micha, Conrad, Richard, Malte och Raymond. En av dem skiljer sig
från de andra, det är Malte som tog sitt liv långt innan Alice själv föddes. De
flesta skildras i tyska miljöer, huvudsakligen i Berlin, men Michas död får vi följa med perspektiv från Zweibrücken. Och i berättelsen om Conrad följer vi med till
Italien. Den avslutande berättelsen om Raymond skildrar Alice medan hon sorterar och packar ner efter den avlidne.
Judith
Hermanns prosa är egensinnig. Ibland stolpig, men kanske just därför så
speciell. Det är en glädje att läsa henne, också när textinnehållet egentligen
är sorgset eller tragiskt.
