 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Joyce Carol Oates säger, att
skrivandet är ett slags tänkande. De som uppmanar solitärerna och misantroperna
att vara tysta, säger egentligen att vi ska sluta tänka. Vad vore litteraturen
utan misantroperna? Är det inte i den djupa förtvivlan vi finner de sanningar
om livet som andra inte ens ser, än mindre förmår reflektera över? En Cioran,
en Kertész, en Bernhard - skulle vi inte vara ohyggligt fattiga utan deras misstro mot det mänskliga?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar