torsdag 25 augusti 2016

Vurma för Huntington?

Foto: Astrid Nydahl
18 grader redan tidigt, vi får avsluta med en riktig bonussommarvecka som kulminerar med nästan 30 grader på fredag.  Sol som spelar mellan bladen. Ångestriden sen natt gör tidig uppstigning nödvändig. Yoghurt med äpple.

En vän skriver att jag "vurmar för Huntington". Och ändå har jag inte en enda gång de senaste femton åren "vurmat" för någonting. Jag har läst Huntington och funnit att hans beskrivning av motsättningarna på det globala planet ofta är både fyndiga och drabbande. Men "vurmat för"!!? När jag rekommenderar läsning är det för att jag finner den angelägen och inte för att jag "vurmat" för den.

Denna sista sommarvecka har jag börjat läsa Nathan Shachars kommande nya bok, Sin egen värsta fiende. Essäer om spanska inbördeskriget. Som alltid när man öppnar en av hans böcker sugs man in i berättelsen. Den inledande texten om hur inbördeskrigets fasor och angiveriet långt in i modern tid fått hela samhällen att tystna. Det påminner mig, om än i en annan variant om den obehagliga tystnadskultur vårt eget land har levt i ganska länge nu. Vi riskerar varken tortyr eller ett dödsskott för att vi talar och skriver, men stämplarna som skickas kan tysta en människa för resten av hennes liv.


Det kanske räcker att ”vurma för Huntington” eller någon annan som redan fått stämpeln?